Musiktipset No.4 - Cactus
Dags för musiktipset numero quatro.
Jody har under ett halvårs tid pratat om något hon beställt till mig, men som aldrig kom fram.
Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge sägs det ju och det verkar absolut stämma i det här fallet.
Om man känner mig- som Jody gör- så vet man att nästan ingenting gör mig gladare än ett par CD-skivor och det var också det som hon beställt, tre stycken närmare bestämt.
En utav dessa är veckans musiktips.
Cactus (1969-1972, 2000)
Medlemmar
Carmine Appice - trummor (ex. Vanilla Fudge)
Tim Bogert - Bas (ex. Vanilla Fudge)
Rusty Day - Sång, munspel
Jim McCarty - Gitarr
Cactus var ett generiskt boogie-rockband som tyvärr aldrig tog sig förbi "förbandsträsket" och aldrig sålde många skivor.
Otroligt orättvist tycker jag då de är ett grymt band som slår många andra redan välkända band på fingrarna.
Rusty Day låter som en blandning av alla välkända rockröster. Han är som en kameolont från den ena låten till den andra.
Cactus - Evil (Cover) Original Howlin' Wolf
Try it, you might like it!
Ron Wood - Flicktjusare, alkis och gammal
Som gitarrist i "The Faces" och "Rolling Stones" har gamla Wood lärt sig hur man festar och raggar ordentligt.
Han har också lärt sig hur man utvecklar alkoholism och hur man hamnar i blåsväder.
61 år gamla Wood har bestämt sig för att lämna sin fru Jo, 53 för den 20-åriga Ekaterina Ivanova.
Det tycks vara ett mantra hos de gamla rockarna nästan...att lämna sin fru på ålderns höst för en ny mycket yngre.
Det måste vara ganska märkliga relationer för båda parterna.
Jag menar, flickan måste ju veta att gubbstrutten bara vill ha henne för hennes kött och han i sin tur måste ju veta att hon bara är en gold-digger.
Om man ska hårddra det lite liknar det nästan prostitution.
Diggiloo-turnén -ond, bråd död!
Vi godtrogna gotlänningar har precis pustat ut efter v.29 (stekarnas skumpa-vecka med våldtäkt och kola).
Nu en vecka efter blir vi attackerade av konserter med fasansfulla mass-psykosskapande-trummhinne-våldtäktsmän i stället.
Jag skrev tidigare om Lasse Winan, men glömde referera gårdagens happening.
Diggiloo-turnén har kommit till Visby med "världsartister" som Måns Zelmerlöf och Linda Bengtzing i spetsen.
Mein got, spare me from this evil music!!
På min gård bor det en inbiten bluesfanatiker med god musiksmak. Idag när jag talade med honom så berättade han att han besökte konserten igår.
Slutsats(hans): Det var det bästa han sett på länge!
Slutsats 2(min): Skjut av dem alla som djur(ta det inte ordagrant). De lyckas till och med omvända sanna musikälskare.
Lars Winnerbäck
Denna ex.kriminella Cornelis-wannabe med social fobi kan hålla sig inne resten utan året tycker jag.
Jag har lyssnat en del på honom då och då för att kolla vad grejen är, annars kan man inte bilda sig en rättvis åsikt.
Slutsats: Han är dålig - fakta!
Återigen dags för mig att öppna den heta porten till skärselden och stoppa in Winan tillsammans med Tokio Hotel (hur de nu vill stava sitt namn), alla andra emo-muppar, Kent, Takida och Lasse Berghagen.
Tiden står still på landet - men också hos mig
Natten spenderade jag i en liten bod nere vid havet, jag var inte ensam.
Utanför hade ett gäng ungdomar i 20 års åldern en fest med brasa, alkohol och musik.
Till en början blev jag upprörd och förfärad över vad som strömmade ut ur "boomblastern", men sedan gav jag mig tid för eftertanke.
Till att börja med, jag skrev ned några låtar som de spelade;
Lilli & Sussie (okänd låt)
Dr.Bombay - Taxidriver (eller vad tusan den heter=
Scooter
Aqua
Crazy Frog
Det här är alltså skandalöst dålig musik enligt mig och jag blev så provocerad.
Mina tankar gick i banorna,
-"Vad i helvete är det för fel på bönderna?!"
-"Har de sovit sen 90-talet?"
o.s.v.
Sen slog det mig att min musiksmak är gammal som gatan, mycket äldre än böndernas.
Varför kände jag då att jag var bättre?
Kan det vara så att jag tycker att musik är som ett fint vin som bara blir finare med åren, jag vet inte...
Crazy Horse
Ni vet Neil Young's kompband "Crazy Horse"?
De var inte bara otroligt duktiga "bakgrundsmusiker" om man får kalla dem för det. Det finns ett gäng otroligt bra skivor med enkom "Crazy Horse" där de verkligen visar vad de kan.
Kolla in plattan som heter "Crazy Horse" från 1971 med Nils Löfgren i bandet.
Jag lovar, ni blir inte besvikna.
G'natt!
Originalet till "I Put a Spell On You"
Creedence Clearwater Revival gjorde kanske den kändaste, tror jag i alla fall.
Hur som haver så var det inte CCR som gjorde den.
Mannen bakom låten är en tokig och rabiat man vid namn "Screamin' Jay Hawkins"
Han var den tidens "skräckrockare" och faktiskt den största inspirationskällan till bl.a. Alice Cooper och Marilyn Manson.
Jag kan tänka mig att Ozzy Osbourne har kikat en hel del på Mr.Hawkins också.
Screamin' Jay Hawkins - I Put a Spell On You
Trumset som brinner
Keith Moon - trummis i "The Who" hade en tendens att vara vildast i det redan bindgalna bandet.
Under en spelning sprutade han på en massa brännbar vätska av något slag på sitt trumset och fyrade på.
Oturligt nog använde han för mycket och hela trumsetet förvandlades till ett brinnande inferno och alla fick fly för sina liv, hehe.
En annan rolig historia är under Marilyn Mansons första år då de hade "Sara Lee Lucas" på trummor.
Mr.Manson var uppenbarligen inte nöjd med hans spelstil och attityd, så han dränkte trummorna i bensin och fyrade på. Sara Lee Lucas tog själv eld och var tvungen att bli släckt av personalen på giget. Efter denna incident slutade han i bandet och jag antar att det var det som var tanken från Mr.Manson också.
Midnight Scrapers
Just hemkommen från ett gig på "Digger" i Visby.
Bandet som spelade var "Midnight Scrapers", från sthlm om jag inte har fel.
Jag måste säga att jag blev väldigt glatt överraskad då de lät som en blandning av Faces och Hellacopters (märkligt)
Bra scennärvaro från hela bandet (som för övrigt såg ut som några hämtade från filmen "Rockstar")
Nä, men jag hade förväntat mig lite glam nästan, kanske mer åt "Sweet", men jag blev faktiskt imponerad av detta band.
Om ni får tillfälle att kika in dem så tycker jag att ni ska lämna Tv'n och check 'em out
Stora band som är kassa på att spela
Det största exemplet måste ändå vara "Rolling Stones". Sjukt otajta stundtals och de har kanske världens sämsta trummis. Det spelar dock ingen roll tycker jag, det är lite charmigt och det är ju bra låtar så...
Andra exempel,
"Love" med Arthur Lee i spetsen. Älskar bandet i alla fall
"Green On Red" iofs så är de ganska plojjiga av sig av naturen
"Troggs" vid vissa perioder. mest deras flumlåtar som kanske ändå är meningen att låta skräp
"Metallica" dock inte så charmigt, bara kasst. trummis som kan ett komp och en gitarrist med shredding-komplex
Aja, det finns fler band. Tycker det är lite roligt att man kan lyckas ändå.
Musiktipset No.3
America
Bildades 1967 i London, England.
Medlemmar
Dewey Bunnel
Dan Peek
Gerry Beckley
Som söner till amerikanska air-force officerare föddes de alla i England.
De tre möttes i London och började spela tillsammans.
Musiken påminner väldigt mycket om Crosby, Stills, Nash & Young, men är lite mildare i tonen.
Alla spelar gitarr och sjunger med välklingande röster.
Deras största hit genom tiderna måste nog tillskrivas "A Horse With No Name" och för er som spelat "GTA- San Andreas" känner ni definitivt till den.
Dan Peek hittade Gud igen och lämnade bandet för att starta ett eget projekt där han spelade kristen musik.
America är aktiva än idag och spelar på olika klubbar här och där.
Check 'em out!
America - A Horse With No Name
America - Sandman
Sexigaste musiken
Jag har mest varit ute efter låtar med djävligt sexigt groove.
Soul-låtar har jag valt bort direkt då det finns alldeles för många. Jag har mest letat i genres där det inte direkt förväntas att man spottar ur sig sexy-grooves.
Zombies - She's Not There
Zombies - Time Of The Season
Iggy & The Stooges - Penetration
Led Zeppelin - Black Dog
Kom med fler bidrag.
Jag har ett helt gäng till på lager, men det blir så himla många videor att posta.
The guy with the most blues in the world!
Det var på TV de visade dokumentären som handlade om blues eller deltat, något i den stilen i alla fall.
Där på verandan sitter en sargad gammal man med en ostämd och trött gitarr, spelandes med en smörkniv i metall.
Hans historia är blues personifierad.
När han var liten åkte han på polio eller något liknande som gav honom ganska stora men för livet.
Kort därefter sparkar hans fulla far kulorna av honom, haha...hemskt, men ganska komiskt.
Grädden på moset var under en konsert när en publik löpte amok och sprang rätt över honom vilket gjorde honom förlamad från midjan neråt.
Nu hade han knappt några tänder och satt på sin gamla veranda med en smörkniv, still playing the blues.
Fo shizzle alltså!
Ämnet i ära bjuder jag på två tunga blueslåtar
Robert Johnson - Crossroads
Leadbelly - Where Did You Sleep Last Night?
Bästa champagnemusiken
Haha!
Finns det ens någon sådan?
Jag ställer mig frågan då jag inte ens rör mig i så kallade brats-svängar eller dricker champagne.
Anledningen till att jag ställer denna makabra fråga är att denna kväll hamnade jag på ett ställe som till en början verkade ganska trevligt.
Där vid 23-snåret började jag känna doften av backslick, pastellfärgade pikétröjor och pappas pengar.
Stället har utan min vetskap fyllts av glassiga Stureplanssnubbar. Alla med identiska utseenden och alla med samma dialekt.
Musiken som spelades till en början på baren var mestadels Elvis och andra gobitar.
Jag och min vän njöt naturligtvis till de gamla tonerna. Bratsen däremot såg sjukt missnöjda ut.
Efter en stund kastas det på den värsta låt jag någonsin hört i mitt liv, blip-blop-blip.-blop, umf-umf...typ....
Alla bratsen blev som förbytta, kastade skjortan, köpte champagne, drog fram kuken och satte på varandra i eufori.
Nu vill jag veta, vad är bästa champagnemusiken?
För mig är detta en värld som är totalt okänd för mig, men ganska intressant att betrakta.
Vad driver en människa till att gå från "civiliserad" till cro-magnon på sekunder?
Please help a rusty o'l bluesman
Då Rod Stewart var riktigt bra!
Men en gång i tiden var det andra bullar!
Jag hoppas och tror att de flesta känner till hans gamla band "Faces".
Bandet bildades i mars 1969 i London, England och bestod av;
Rod Stewart
Ron Wood
Ian McLagan
Ronnie Lane
Kenny Jones
Musiken de spelade var ösig rock n roll med inslag av blues, men det fanns också en och annan gräddig och söt ballad.
Bandet var ökända för deras extremt vilda nätter och rock n roll-lifestyle. Det gick helt ok för dem, men desto bättre gick det för Rod Stewarts solo-karriär. Rykten säger att resterande bandet tröttnade på hans attityd och till slut splittrades dem. Faces har varit ganska anonyma får man väl nästan säga, men de har tjänat som stor inspiration till bla. diverse punkband.
Faces dog ut i tystnad, men gamle "Roddan" fick en lysande solo-karriär.
The Faces - I'm Losing You
Goblin - Bästa filmmusiken
Dario Argentos gamla trotjänare som filmmusik-kompositörer, Goblin ger mig fortfarande rysningar.
Det gamla italienska fusion/rockbandet svänger sina lurviga hårt och är grädden på moset som ska till för att skapa den perfekta Giallo-stämningen. (Giallo=italienska, Who Dunni't-deckare)
Goblins bidrag till musiken i Suspiria och Profondo Rosso (Deep Red) är klockrena och utan dem hade inte filmerna haft den magiska och surrealistiska ton de har.
Är det någon som vet vad som hänt med Goblin på senaste?
Det var längesedan jag hörde något ifrån dem.
Goblin - Profondo Rosso
Lynyrd Skynyrd - Flygkrashen
Här kommer ett händelseförlopp av den ödesdigra krashen i Gillsburg, Mississippi, torsdagen den 20 oktober, 1977, som jag samanställt.
Det sägs att bandet flög ett litet hyrt plan, men planet var av modellen Convair CV-240.
Bandet var på väg från Greenville, South Carolina till Baton Rouge, Louisiana.
Bandet festade till ordentligt så fort planet lämnat marken. Efter en stund somnade de flesta (Ronnie Van Zant, somnade på golvet).
Billy Powell minns att han vaknade av att planet krängde till ordentligt först en gång, sedan igen. När sedan lågor slog ut från den högra motorn gick han då fram till piloterna som sa att de hade problem med att hålla flyghöjden och att de skulle försöka nödlanda på att litet flygfält. Powell gick tillbaka in i planet och väckte Van Zant och fick honom fastspänd i en flygstol. Kort därefter krashlandar planet på en åker. Planet och passagerarna klarar sig oskadda till en början, men piloterna lyckas inte få stopp på planet som i hög fart plöjer ut i ett träsk, fullt med stora träd. Billy Powell minns att han och alla andra i planet omedelbart kastades omkull och tumlade runt i planet. Många träffades av bråte som bestod av inredning som lossnat. Artimus Pyle berättar att det lät som hundratals baseballspelare som slog med sina slagträn mot planets väggar när trädstammarna slog mot planet.
Billy Powell som blivit medvetslös vaknade till och berättar att han kände efter sina armar som fortfarande fanns på plats. Sedan kände han efter näsan, den var inte på plats, den hängde i skinnet vid sidan av ansiktet. Artimus Pyle, som klarade sig med brutna revben samt två roddare som fortfarande kunde gå, tog sig ur planet för att hämta hjälp. Pyle berättar att han var livrädd för vad som kunde finnas i träsket. Livets ironi att bli uppäten av en alligator när man precis överlevt en flygkrash.
När ambulanspersonalen väl kom till plats fann man att båda piloterna Walter McCreary och William Gray fanns krossade i planets cock-pit. Trädstammarna hade totalt tryckt in cock-piten vid krashen. Bak i planet fanns Ronnie Van Zant som avled omedelbart utav ett enda hårt slag mot huvudet. Cassie Gaines, Steve Gaines samt turnémanager Dean Kilpatrick fanns bland de andra dödsoffrena.
Allen Collins fick två nackkotor krossade, men slapp att bli förlamad. Han dog senare i sviterna efter en bilolycka. Både Collins och Leon Wilkeson var nära att få armarna amputerade, men båda klarade sig ifrån detta. Wilkeson däremot led av ett antal inre blödningar, en punkterad lunga och han fick alla sina tänder utslagna. Leon Wilkeson dog senare efter åratal av drickande och brukande av droger. Gary Rossington fick båda sina armar och ben brutna och fick länge ligga hospitaliserad. Leslie Hawkins bröt nacken och fick flera ansiktskador.
Rapporten
Rapportern från utredningen säger att det fanns ett fel på planets högra motor som medförde att den gick sämre och det i sin tur fick piloterna att tvinga fram mer bränsle i motorn. När den till slut blev överhettad tog den eld. Piloterna tros ha fått panik och råkat dumpa bränslet i den vänstra motorn, därav planets för tidiga krashlandning. Det var också tack vare detta många överlevde krashen då det inte fanns något bränsle kvar i planet som kunde ta eld.
Efter krashen uppkom osämja i bandet då några anklade Artimus Pyle för att ha övergett de andra när planet krashade. Så var nog inte fallet, han sprang efter hjälp, men i en sådan situation är det nog lätt att vara förvirrad.
Ett annat bråk var mellan Billy Powell och resten av bandet efter Powells utsaga om Ronnies och Cassie Gaines död.
Powell påstod att Ronnie Van Zandt avlidit då Betamax-band hade träffat honom flera gånger i huvudet. I själva verket verkar det som om han dog när hans stol lostnade och en trädstam slog i huvudet på honom.
Powell säger också att Cassie Gaines dog i hans armar efter att hon fått halsen avskuren från öra till öra.
Familjerna postade obduktionsrapporterna på bandets hemsida 1998, men jag har inte lyckats hitta dem på nätet.
Bilder
Ronnie Van Zandt
Steve Gaines
Dean Kilpatrick
Träsket som de krashade i
Topp 5 bästa album
Det har hänt många gånger att folk vill veta vilka album som tar sig in på min topp-fem-lista.
Jag har aldrig riktigt kunna komma med något svar då jag gillar alldeles för mycket musik och för många artister.
Nu har jag i alla fall satt mig ned och tänkt ut fem skivor som platsar på min lista.
Jag har valt ut dem efter kriterierna;
Mest kompletta album
Album som betytt mest för mig
Album som spelats mest i min skivspelare
Jag skriver inte ut vilka skivor som togs in tack vare vilket kriterie
Here goes i oberoende ordning;
Lynyrd Skynyrd - Street Survivors (1977)
What's Your Name
That Smell
One More Time
I Know a Little
You Got That Right
I Never Dreamed
Honky Tonk Night Time Man
Ain't No Good Life
Rolling Stones - Sticky Fingers (1971)
Brown Sugar
Sway
Wild Horses
Can't You Here Me Knocking
You Gotta Move
Bitch
I Got the Blues
Sister Morphine
Dead Flowers
Moonlight Mile
The Beach Boys - Pet Sounds (1966)
Wouldn't It Be Nice
You Still Believe in Me
That's Not Me
Don't Talk (put your head on my shoulder)
I'm Waiting for the Day
Let's Go Away for Awhile
Sloop John B
God Only Knows
I Know There's an Answer
Here Today
I Just Wasn't Made for These Times
Pet Sounds
Caroline No
(Hang On To Your Ego)
Marilyn Manson - Portrait of an American Family (1994)
Prelude (The Family Trip)
Cake and Sodomy
Lunchbox
Organ Grinder
Cyclops
Dope Hat
Get Your Gun
Wrapped in Plastic
Dogma
Sweet Tooth
Snake Eyes and Sissies
My Monkey
Misery Machine
Led Zeppelin - II (1969)
Whole Lotta Love
What Is and What Should Never Be
The Lemon Song
Thank You
Heartbraker
Living Loving Maid (She's Just a Woman)
Ramble On
Moby Dick
Bring It On Home
Jag kom på en skiva till som måste få vara med. Det är detta jag menar, det finns ingen rättvisa i listor som denna. Det finns massor av fler som förtjänar en plats.
The Beatles - White Album (1968)
Back in the U.S.S.R.
Dear Prudence
Glass Onion
Ob-La-Di, Ob-La-Da
Wild Honey Pie
The Continuing Story of Bungalo Bill
While My Guitar Gently Weeps
Hapiness Is a Warm Gun
Martha My Dear
I'm So Tired
Blackbird
Piggies
Rocky Racoon
Don't Pass Me By
Why Don't We Do it in the Road?
I Will
Julia
Birthday
Yer Blues
Mother Nature's Son
Everybody's Got Something to Hide Except Me and My Monkey
Sexy Sadie
Helter Skelter
Long, Long, Long
Revolution 1
Honey Pie
Savoy Truffle
Cry Baby Cry
Revolution 9
Good Night
Folks, that's it for now.
Hade varit svinroligt om ni postade era favoritskivor efter ovan nämnda kriterier. Ni behöver inte skriva ut vilket kriterie skivan tillhör.
PEACE
Baby it's the guitar man
Who plays so loud?
Baby it's the guitar man
Who's gonna steal the show?
You know baby it's the guitar man
He can make you love he can make you cry
He will bring you down
He will get you high
Something keeps him going
Miles and miles away
To find another place to play
And night after night who treats you right?
Baby it's the guitar man
Who's on the radio?
You know baby it's the guitar man
When he comes to town and you see his face
And you think you might like to take his place
Something keeps him drifting miles and miles away
Searching for the songs to play
Then you listen to the music and you'd like to sing along
And you want to get the meaning out of each and every song
And you find yourself a message and some words to call your own
and take 'em home
He can make you love he can get you high
He will bring you down he will make you cry
Something keeps him moving
But no one seems to know
What it is that makes him go
Then the lights begin to flicker and the sound is getting dim
The voice begins to falter and the crowds are getting thin
But he never seems to notice he's just got to find another place to play
Led Zeppelin's återförening
Det har ju spekulerats mycket huruvida de kommer att återförenas en kort stund och genomföra en turné.
Om detta stämmer eller inte återstår naturligtvis att se.
Själv så tror jag faktiskt att det finns en ganska stor chans att det kommer ske.
Fansen skriker efter dem, pengarna skriker efter dem och jag tror dessutom att de saknat att stå på scenen tillsammans.
En liten fågel viskade i mitt öra att det ryktas om att "Dave Grohl" (Foo Fighters, Nirvana) ska spela trummor med dem om en återförening blir aktuellt.
Damn vad tungt det kommer bli i så fall. Dock så ställer jag mig frågande till om han verkligen är bättre än Jason.
I det långa loppet skiter jag fullständigt i vem som sitter bakom trummorna, bara jag får se en återförening.
Mikael Ramel
Som son till den store Povel Ramel så är det kanske ingen jätteöverraskning att Mikael skulle bli en fantastisk låtskrivare.
Nu är inte jag något fan av farsegubben, men vi ska inte sticka under stol med att han var duktig på det han gjorde.
Det mest intressanta med Mikael Ramel är att hans skivor så tydligt speglar perioderna i hans liv.
"Till Dej" (1972)
Mikaels flumperiod när han hängde med grabbarna i Fläsket Brinner och Roffe från det svenska bandet "Jaguar".
"Artificiell Prana" är trots allt detta en anti-drog-låt. Extremt politisk, Turid (Turid) gästar på "Pengar"
"Extra Vagansa" (1975)
"Bered er på en chock extra-vagansa. När djurriket ska ockupera stan"
Flumgung
"Nu Kommer Jag Till Dig"
Sjukt grym platta med Mats Öberg (Mats & Morgan) på klaviatur och munspel.
Jag tycker att Ramel låter mogen och fylld av erfarenheter på denna skiva. En otroligt pregnant skiva med välskrivna låtar som nästan lutar åt det klassiskt progressiva hållet.
Mikael var också medlem i "Fläsket Brinner" som är ett utav de coolaste svenska banden som existerat.
Fantastiska musiker samlade på ett och samma ställe.
Bl.a. Bosse Hansson
När jag jobbade på Enzo (se mitt första musiktips), så brukade Dick Hansson (Hansson deWolf United) komma in och hänga med mig och prata musik.
Enligt Dick så är Mikael Ramel den bästa svenska låtskrivaren samt kompgitarristen.
Själv tycker jag att herr Hansson är extremt begåvad också.
-"När kommer barnen in?"
Fläsket Brinner - Bosses Låt (Utan Micke)
Vad är R'n'B?
Ja, rytm finns med i modern R'n'B, men var i helskotta finns bluesen?
R'n'B för mig är "The Who" och liknande band.
Det var i alla fall dem som myntade genren kan man nästan säga.
Stöd kampen - Fria Burma!
Gå in på sidan längst ned för att stödja kampen
http://www.friaburma.nu
Van Zandt - Ett utdömt musiksläkte
Steven Van Zandt - The E-Street band
Det påstås att Steven var med om en olycka som fick honom att tappa allt hår på skalpen.
Därav hans konstanta brukande av bandana.
Townes Van Zandt - Country singer/songwriter
Dog av sviterna efter en operation. Blod i lungorna sägs vara dödsorsaken.
Townes brukade allehanda droger och detta var väl den egentliga faktorn till döden (i långa loppet)
Ronnie Van Zandt - Lynyrd Skynyrd
Var en av medlemmarna som inte överlevde flygplanscrashen i Floridas träskmarker.
Fly on freebird!
Vi kan konstatera att, om man heter Van Zandt så har man en lysande musikkarriär framför sig, men räkna med blues eller en tidig död
Kid Rock - Min nemesis
Nu har jag fått reda på att den skyldige till denna vedervärdiga version är Kid Rock.
Alltså, jag tror att Kid Rock själv tror att han har gjort en hyllning till Lynyrd Skynyrd, men nej och åter nej!!
Kid...be om ursäkt, låten suger!
Musiktipset no.2 "Cake"
Jag tror att många redan känner till detta band, men det är värt att tips om dem i alla fall för att sprida deras musik.
Året var 1998 och en god vän till mig insisterade ständigt på att jag skulle låna ett par skivor utav honom. Jag lyckades alltid hitta på ursäkter till att inte låna skivorna eftersom jag inte ville riskera att göra honom besviken (om plattorna var kassa).
Han gav sig dock inte och till slut tröttnade jag och gick med på att låna skivorna. I min hand fick jag till att börja med en CD med en stor gris på omslaget.
-"Fine, grisar är trevliga. Jag ska ge bandet en chans"
Jag stoppar in skivan i CD-spelaren, ut kommer de bästa jag hört på länge. Vilken stämning, vilka musiker, vad annorlunda. Jag blev såld direkt!
Cake - Prolonging The Magic (1998)
(Jag skulle definitivt rekomendera alla deras skivor, men vi siktar in oss på en här.)
John McRea - sång
Todd Roper - trummor
Gabe Nelson - bas
Vince DiFiore - trumpet
Greg Brown, Xan McCurdy - gitarr
Det som slår en först när man lyssnar på Cake är den totala självdistansen. Det är lekfullt men ändå allvarligt. Slarvigt men ändå skickligt.
John McRea är som textförfattare ett totalt geni och han är en utav mina absoluta favoriter på den punkten.
Ackompanjerad utav ett tajt och svängigt band med Mexikoinfluenser så kan det inte vara annat än bra!
Cake - Satan Is My Motor
Cake - Never There
Cake - I Will Survive (cover)
Amy Diamond - Ung och promiskuös
Men jag tycker att det är skandal att en ung tjej (nu 16 år) sjunger om män, förhållanden och antydningar till sex.
Nu är hon som sagt 16 år och blivit lite äldre, men hon var ju runt 13-14 när karriären började.
Har vi blivit så dekadenta att vi inte alls har någon moral i kroppen längre?
Jag blir spyfärdig när jag tänker på producenter och andra höjdare som sitter och gnider sig i välmående när pengarna rullar in tack vare en exploaterad ung tonåring.
Ärligt, tycker ni inte att det är sjukt?
Ledsen Amy, men jag röstar för en bojkott av dig för att statuera ett exempel som säger att detta inte är OK.
Jag har en kompis som blivit döpt av Johnny Thunders
Min vän som då spelade i ett sleaze-band var ute och festade samt svängde sina lurviga på krogen.
In kommer Johnny Thunders (New York Dolls). Han glider ner för trappan som den rocker han är, spänner ögonen i min vän och går fram till honom och säger;
"Hey, Blondie! Can you get me some speed?"
(Min vän hade och har fortfarande väldigt blont och långt hår)
Efter denna lilla händelse har han kallats "Blondie" och de flesta känner nog bara till honom under det namnet,
Om Johhny Thunders fick sitt speed? Det förtäljer inte historien.
Takida - djävulens gåva till mänskligheten
Ä vi inte tillräckligt mätta på band som är semi-hårda och har en sångare med en fisk i halsen?
Creed, POD + alla andra amerikanska band som låter likadant.
OK, Takida är svenskar och det är väl det enda som talar för dem i detta fallet.
Jag har i alla fall väldigt svårt att se att någon överhuvudtaget köper deras skivor.
Gör någon det? Eller?
Uppenbarligen så måste det var så eftersom de spelas på radio dagarna i ända.
Fan, alltså! Jag hatar denna uppsjö av värdelösa band som inleder jordens befolkning i masspsykos (som leder till att man gillar deras musik).
3-4 powechords (ex. A5, G5, D5) och en sångare med en fisk i halsen, sen har du karriären räddad.
Nej, vakna upp nu alla!
Jag blir nästan gladare om ni köper Britney Spears senaste...
Instrumental låt som uppmanade till uppror
Den blev faktiskt förbjuden därför att den påstods uppmana till uppror.
Ganska kul att en instrumental låt kan bli förbjuden av den anledningen.
Det var sannerligen andra tider förr...
Link Wray - Rumble
Nu ska vi gå till botten med "Killing Me Softly"
Nej, det var inte "Fugees", men de pånyttfödde åtminstone låten.
Till att börja med så var det Charles Fox/Norman Gimbel som skrev och tonsatte sången.
Många påstår att det är Roberta Flack som ska tillskrivas "originalet". Till och med i "Så Ska Det Låta" stod Flack som upphovsman till låten. Skandal enligt mig att man inte kan kolla upp sådant bättre, speciellt när den spelas i ett folkkärt program på SVT.
Nu till sanningen, den som var först med att spela in "Killing Me Softly" var en kvinna vid namn "Lori Lieberman".
Alltså, inte "Flack" inte "Fugees" och ingen annan.
Denna okunskap gör mig nästan lika irriterad som när någon påstår att det var "Santana" som gjorde originalet till "Black Magic Woman".
Kom igen för fan!
Alla borde veta att det var "Fleetwood Mac" och ingen annan!
Ingen dum version av "Mississippi Queen"
WASP
Grand Funk Railroad gjorde en svintung version av låten också, men jag lyckades icke finna den på tuben.
Zack Wylde gjorde en riktigt risig version av den. Plågsamt att lyssna på, men det är väl som alltid med Herr. Wylde, han ska "sola" sönder varenda låt han lägger vantarna på.
Jaja, tacka vet jag Leslie West och grabbarna i Mountain.
Ritchie Blackmore V.S. Steve Morse
Jag syftar naturligtvis på "Deep Purple" och vem utav de båda som är bästa gitarristen för bandet.
Steve Morse har fått mycket skit genom åren då alla vill ha tillbaka Blackmore och jag har varit en utav dem som vill ha tillbaka honom.
Jag har dock insett att Ricthie aldrig kommer att komma tillbaka och det finns ingen mening med att dividera huruvida Steve passar som gitarrist eller inte.
Nu är Steve Morse, Deep Purples gitarrist och man får helt enkelt acceptera det eller sluta lyssna på Purple.
Det vore dock intressant att jämföra de båda.
Ritchie Blackmore
Tekniskt skicklig, men slarvig. Det sistnämnda ser jag dock inte som något negativt då det är väldigt karaktäristiskt för Ritchies spelstil (också Jimmy Page).
Intressanta solon som aldrig blir tråkiga med klassiska inslag utav "Ritchie-whammyn".
Tröttnade på rocklivet och startade "medeltidsbandet" Blackmore's Night" tillsammans med frugan.
Steve Morse
Tidigare gitarrist i "Dixie Dregs" samt "Kansas".
Fulländad tekniker som inte alls spelar slarvigt.
Och det är väl detta som är problemet enligt mig. När man är en sådan begåvad musiker tenderar spelstilen bli tråkig och alldeles för tekniskt masturberande.
Steve låter dessutom otroligt modern (passar inte riktigt med Purples sound) med sitt tunga ljud och orgier utav övertoner.
Nej, Morse passar nog inte i det Deep Purple vi minns, men å andra sidan så är det inte samma Purple nu, som då...
John Fogerty- ett svin eller ett geni?
Herr John Fogerty har spottat ur sig listettor som en katt spytt hårbollar, men det skulle vara på hans vilkor.
När det var dags för att spela in låtarna i studio "sparkades" resten utav bandet temporärt. John skulle nämligen spela ALLA instrument själv.
Jag kan på sätt och vis förstå honom. Har man knåpat ihop ett litet foster så vill man inte att någon annan kommer och lägger näsan i blöt. Dessutom försökte sig några utav medlemmarna på en solokarriär som inte alls gick bra.
Men nu är det också som så att resterande bandmedlemmar vill förmodligen känna sig nödvändiga och uppskattade.
Johns attityd till bandet är säkerligen det som splittrade dem. Ingen vill ha något att göra med en totalegoist och diva.
Som så många känner till så blev John och brorsan Tom (rythm guitar) bittra fiender under tiden tillsammans i bandet.
Och även efter Toms död så sägs det att John inte förlåtit Tom för alla hårda ord.
Syskonkärlek?
Nej, knappast...
Born On The Bayou!
Fulaste trumm-minen utsedd- eller?
Ett annat förslag vore John Bonhams tuggande.
Kom gärna med egna bidrag till tävlingen
Phil Spector's "The Wall Of Sound"
Alltså, you gotta give credit to the man!
Han är totalt bindgalen och säkerligen skyldig till mordet på B-skådisen Lana Clarkson (The Barbarian Queen).
Men om inte Spector varit den han är så skulle säkert ingen vara tokig nog att använda sig utav hans mustiga inspelningsteknik i MONO, och utan den hade världen varit utan många hits.
Ian Curtis grav stulen
Ian Curtis (Joy Division) har blivit av med sin gravsten.
Han ligger begraven i Cheshire utanför Manchester.
Jag finner det sjukt bisarrt att stjäla någons gravsten...
The Ark - Tjuvar?
Nja, jag tror att detta är fullständigt medvetet.
Jag har hört rykten som säger att Flamin' Groovies är stora förebilder till The Ark och i sådana fall kan man se det som ett homage.
Flamin' Groovies - Slow Death
The Ark - Clamour for Glamour
Jag tror att Roy Looney skulle vara ganska nöjd med The Arks version.
Jag gillar inte The Ark, men jag tycker att denna låt är rätt bra faktiskt (men det kanske beror på att jag älskar Flamin' och att detta låter exakt lika).
Modern musik som jag gillar
Den första motfrågan man måste ställa sig är "Vad är modern musik?"
Räknas Rolling Stones eller Lynyrd Skynyrds senaste?
Nåväl, om vi inte räknar med nysläpp från gamla rävar och bara riktar in oss på artister som kom runt 90 och framåt och fortfarande är aktiva, ska jag försöka plita ned några.
Cake
Faktiskt ett utav mina favoritband. Mexikorock (men de kommer från Sacramento, CA)
Grymma texter och underbar tajt musik.
.moe
Helt OK funkrock som lutar lite åt Spin Doctors.
Duffy
Jag äger inte en skiva med henne...ännu.
Blev mäkta imponerad när jag hörde henne första gången. Djävligt retro-souligt, men ändå med en modern ton.
De andra låtarna på skivan luktar inte soul på samma vis, men de håller definitivt.
Jag blir glad när jag finner att nya artister faktiskt kan göra musik på "riktigt" och att man vågar spela det på radion.
P.U.S.A (Presidents of the United States of America)
Pump up the bassitar and gitbass and let us rock!
Gillar dem av samma anledning som jag gillar Cake, men detta lutar mer åt grunge/garagehållet (i alla fall de tidiga plattorna).
Primus
Professor Les Claypool vet hur man smeker en bas. Flummigt, tungt, släpigt och ibland psykadeliskt...hur kan man inte gilla det?
Bra självbiografier
Den ena är Brian Wilson (Beach Boys) "Wouldn't It Be Nice"
Det är en utav de mest gripande självbiografiska böcker jag läst. Man får en en inblick i Brian Wilsons hårda uppväxt styrd utav sin despotiska fader. Brian berättar om sitt ytterst dåliga självförtroende och ständiga kamp mot sitt eget psyke. Också pressen från såväl utomstående och bandmedlemmar bekänns och man förstår att Brian inte hade det lätt som det geniförklarade musikundret han var och är.
Det finaste i boken är gemenskapen mellan Brian och hans terapeut och deras kamp för att få Brian frisk.
Den stora frågan är väl egentligen hur mycket Brian själv skrivit då han sedan långt tillbaka lidit av schizofreni.
Den andra boken är Marilyn Manson "The Long Hard Road Out Of Hell"
Tycka vad man vill om Mr.Manson a.k.a. Brian Warner, men denna bok är verkligen läsvärd för alla som gillar musik.
Manson likväl Brian Wilson bjuder otroligt mycket på sig själv och man får veta allt om Mansons uppväxt i ett ultrakristet hem till övergreppen från hans farfar.
Manson började sin bana som journalist på "The Rolling Stone" och det säger mycket om hans image och musik. Han vet vad som krävdes vid den tidpunkten för att chocka människor och på så sätt skapa sig ett namn.
Vi får också läsa om hans umgänge med porrstjärnor och Anton Zsandor Lavey (The Satanic Bible).
Detta är en bok som är mycket värd att läsas!
Att göra i Visby under sommaren
Nu är jag äntligen hemma igen i Visby på semester under hela sommaren.
Jag ber redan nu om ursäkt för stavfel och inkorrekt svenska då jag är aningens intoxikerad.
Är ni i Visby under sommaren och känner att eran musikådra sliter er i håret och kräver tung och bra livemusik så är Club Digger det enda alternativet för era musiksjälar.
Visst jag är aningens partisk då det är en utav mina närmaste vänner som är med och driver klubben, men det bjuds på riktigt bra livemusik för ett löjligt lågt inträde (40 pix).
Spelningarna sker onsdagar på O'leary's och fredagar på Lillebror (bakom Gutekällaren)
Här har vi uppställningen för Juli månad!
http://a712.ac-images.myspacecdn.com/images01/81/l_11938cfde04ce4731fbb1207f84292e7.jpg
..................................................................
Onsdag 2 Juli (O'LEARYS)
Walk Through Fire (gbg)
www.myspace.com/walkthroughfire420
..................................................................
Fredag 4 Juli (LILLEBROR)
Grand Bazaar (sthlm)
www.myspace.com/grandbazaarsweden
..................................................................
Onsdag 9 Juli (O'LEARYS)
Jonssons Express (vby)
www.myspace.com/jonssonsexpress
..................................................................
Fredag 11 Juli (LILLEBROR)
Val & The Bitches (sthlm)
www.myspace.com/valandthebitches
..................................................................
Onsdag 16 Juli (O'LEARYS)
Urmas Plant (vby)
www.myspace.com/urmasplant
..................................................................
Fredag 18 Juli (LILLEBROR)
Midnight Scraper (sthlm)
www.myspace.com/midnightscraper
..................................................................
Onsdag 23 Juli (O'LEARYS)
Ravens Of Eden (vby)
www.myspace.com/ravensofeden
..................................................................
Fredag 25 Juli (LILLEBROR)
Slave Quarter (vby)
..................................................................
80-talet till fördärvet
Nej, inte vet jag det inte. Visst det kom sjukt mycket bra hip hop under det årtiondet, men annars hade det inte mycket att erbjuda. Bara tragik...
Rolling Stones blev skit. Aerosmith sög.
En massa nya skräpband med Roland-synthar tvingade sig in på marknaden och fick tonåringar att sitta hemma och runka till Lilli & Sussie samt Europe (Ja, de spelar i samma division)
Den största skandalen måste väl ändå tillskrivas Fleetwood Mac och Jefferson Airplane.
De sistnämnda var i alla fall värdiga nog att byta namn till Jefferson Starship och på så sätt bevara de vackra minnena.
Men vad fan var det som hände med Fleetwood??
Jo, Peter Green grävde ned sig i London någonstans och lät naglarna växa. Lindsey Buckingham såg sin chans att stå i rampljuset för en gång skull och Stevie Nicks var bara stenhög.
Okay, jag är lite väl krass, men va fan...Fleetwood var så sjukt grymma musiker.
Jag gillar väl Rumours (som kom -77, men som låter -80 och därför kan tillskrivas det årtiondet), men det är inte Fleetwood Mac och därmed basta!
Jag tycker att vi alla bestämmer oss för att glömma 80-talet och speciellt det tidiga 90-talet och helt enkelt låtsas som om de inte existerar.
(Rap flyttar vi fram så att allt kom på 70-talet )
Låtar för tårar
Efter mycket om och men så har jag lyckats plita ned ett par. Jag lovar att det finns fler än dessa, men detta var vad jag kom på rent spontant.
Terry Jacks - Seasons In The Sun
Lynyrd Skynyrd - Simple Man
Deep Purple - Child In Time
Johnny Cash - When The Man Comes Around
Cake - Never There
Zombies - Leave Me Be
Procol Harum - A Whiter Shade Of Pale
Nu råkade de flesta låtar bli ballader insåg jag, men det behöver verkligen inte vara en ballad för att jag ska röras.
Ett snyggt gitarrsolo, en grym stämma, ett tungt beat eller bara ren och skär nostalgi kan gott och väl räcka.
Kanske fyller på denna lista allt eftersom...
GG Allin
Mannen har en tendens att uppröra starka känslor, men jag förstår inte riktigt varför det är en sådan uppståndelse runt hans namn.
Man känner sig bäst själv, go Allin!
Sen kan man inte annat än att bli imponerad utav en man som blir begraven med 99 sprutor i kroppen och ett fett leende på läpparna. Jag menar "Dedicated to the cause"
Det finns en myt som säger att GG hade planerat att skjuta ihjäl hela sin publik under sin sista spelning. Det blev inte så eftersom han dog innan. Till saken hör att publiken tydligen skulle varit med på hans planer...återigen "Dedicated to the cause"
RIP
Final Countdown - Cover (slakt)
Å andra sidan, de försöker åtminstone, not. barnet som flyr i panik
I can't get your love I cant't get affection
Dessa grabbar vet hur en fuzz ska låta så att det svänger
Hjälp mig att hitta den skyldige!
Jag och Judit var ute och åkte runt lite på staden idag, väl inne i en skoaffär hör jag på radion mycket bekanta toner.
Det var tonerna från Lynyrd Skynyrds, "Sweet Home Alabama", MEN...låten var ganska mycket omgjord och texten var inte densamma, men raderna "Alabama" fanns med. Det var ett fruktansvärt försök till att skapa en sommarhit med igenkännbara gitarriff och textrader. Jag vet inte om man ska kalla det en cover, snarare en kräkfärdig rip-off. Det var det mest fruktansvärda jag någonsin hört och det gör mig extra upprörd att man skändar en klassisk låt från ett utav mina absoluta favoritband genom tiderna.
Jag vet inte vem den skyldige artisten är, men hjälp mig snälla att hitta min public enemy no.1 så att rättvisa kan skipas!
Love gör mig galen
Det är en mycket god vän till mig vid namn Love. Vi båda lyssnar väldigt mycket på musik och båda spelar instrument själva. Jag och Love är otroligt lika i våran musiksmak, men Love är aningens mer konservativ (han lyssnar mest på proggressiv rock).
Alltid under våra musiksamtal så slutar det med att vi båda har lust att bita näsan av varandra i frustration, trots att det i slutändan visar sig att vi tycker exakt lika. Vi kan haka upp oss på vilka strängar som passar bäst till en Fender Strata från 1971 och totalt glömma bort helheten.
Jag älskar Love, men ibland vill jag slå ihjäl honom!
All thanks to Steppenwolf
Jag trodde aldrig att jag skulle behöva tacka dem, men idag fick jag chansen.
Det var som så att jag i morse skulle köra min syster och hennes pojkvän till flyget och dessutom lämna en iPod-sladd till dem. De skulle åka till Frankrike- kärlekens land tillika pojkvännens hemland. Kl.08.30 skulle jag befinna mig utanför på parkeringen för att bli upplockad. Nu är det så att jag har en mobil från 1800-blankt och just denna morgon fick den för sig att inte ringa. Min inbyggda klocka fick mig trots detta att vakna i någorlunda tid, men vid kl. 08.40 hade fortfarande ingen ringt på min mobil. Jag blev lite orolig och ringde upp min syster hemifrån, i andra änden svarar en sönderstressad och halvt irriterad syster som just fått panikringa en Taxi och åkt ut till flyget på så vis.
Ok, nu var de på plats, men jag hade fortfarande inte deras bilnycklar (ska vattna deras blommor ute på landet) och de hade fortfarande inte fått iPod-sladden. not. De flesta människor klarar sig inte utan sin iPod. Men det gör jag då jag fortfarande brukar CD-walkman vilket många stör sig på.
Nu hade jag 20 minuter på mig att cykla ut till flygplatsen. Det tar ca 25 min i vanligt tempo.
Michel kastar på sig kläderna, springer till sin cykel, gör ett graciöst flyghopp upp på stålhästen och beger sig iväg.
Den första biten gick skitbra, jag cyklade för allt jag var värd och jag kände att "Detta kommer inte bli några problem alls".
Sen kom blodsmaken, trycket för bröstet, svetten som började väta igenom mina kläder. Jag kände att detta var ett uppdrag som inte gick att utföra med min kondition (eller snarare brist på).
Då, som en räddande ängel hörde jag i bakhuvudet, intonandes gitarriffet till "Born To Be Wild". Ra-da-da- da -ra-ra-da-da-da-da...när den första basräkan lagt an förvandlades plötsligt låten till ett skenande crescendo och alla mina krafter kom omedelbart tillbaka. Och jag cyklade...Gud ska veta att jag cyklade. Jag lyckades genomföra turen på 15 min! Hör och häpna...15 min!
Jag kom fram genomsvettig, spy- och -svimfärdig, men det hör inte till saken, jag klarade det och allt tack vare Steppenwolf.
Vad är sensmoralen i detta?
Ja, antingen kommer du i tid till avtalad plats eller så har du en djävligt peppande låt i bakhuvudet.
Tack!
Peace
Bosse Hansson
I vilket fall som helst, han spelade ju tillsammans med buskiskungen, tillika en av världens mest framstående fusiontrummis när det begav sig- allas våran egna "Janne "Loffe" Karlsson".
Duon hade tillsammans ett band som hette Hansson & Karlsson (fyndigt).
Ett för övrigt djävulskt bra band som jag spenderat många våta nätter tillsammans med, historier som kanske kommer upp en vacker dag.
Hur som haver, jag hörde en rolig historia en gång. Jag kommer inte ihåg utav vem eller hur jag fick höra den, men höra den fick jag.
Bosse, som hade lite problem med diverse substanser, var smått lynnig och kanske inte alltid var i sitt sinnes fulla bruk hade en spelning med Hansson & Karlsson.
Under ett trumsolo (som ofta varade länge) kände Bosse att han var lite törstig och fick för sig att passa på att gå till baren mitt under Jannes session.
Väl i baren möter han en underskön dam som han genast visar sitt intresse för. De båda turtorduvorna går hem, hand i hand för att uträtta ting som inte bör nämnas. Halvägs hem inser Bosse sitt misstag - "Shit! Jag har ju spelning!"
Han skyndar sig tillbaka och anländer återigen till spelningen (vid denna tidpunkt har han varit borta i över 20 minuter). Tro det eller ej, men fortfarande bankandes bakom sitt trumset sitter en numera högröd Loffe och underhåller publiken.
Bosse glider upp på scenen som ingenting och ger sig in i låten.
Jag vet inte vad historien mest berättar. Att Bosse var en jävel som inte gick att lita på, eller att Janne var en svingrym trummis med en sjujäkla kondis, haha.
Jag önskar så väl att jag fick beskåda detta med egna ögon!
Trummisar som nästan ger en orgasm
Ja, inte för deras sex-appeal då, men för att de vet hur man trakterar ett trumset!
John Bonham - Led Zeppelin
Ian Paice - Deep Purple
Keith Moon - The Who
Vad har dessa tre för gemensamma nämnare?
Alla vet precis hur man misshandlar ett trumset på ett brutalt, men samtidigt kärleksfullt vis.
Jag vet inte riktigt varför jag vill dela med mig av detta, men jag tror det beror på att jag inte alls är en trummänniska i vanliga fall. Det är ytterst få gånger jag sitter och dregglar till detta instrument.
Värt att nämna att jag verkligen går igång på Phil Spectors gamla favorittrumslagare Hal Blaine också =D
