Michmusik

Genom det annars så fantastiska programmet "Spotify", har jag upptäckt en hel del guldkorn i den oändliga bägaren med musik, hittils dvs. Idag råkade jag utav en ren händelse snubbla över en gammal dänga av "Snap". Boom!  Så var jag tillbaka till barndomen igen.

Jag kan inte hjälpa det. Även om musiken var och är fruktansvärd, så väcks något vackert, oskuldsfullt och rent i mig. Jag kommer så tydligt ihåg våra knatte-discon som anordnades i våran skola. Trots att det var en tid och plats jag inte alls uppskattade, så blir jag otröstligt sentimental, och allt är Spotify's fel.

Så fort basen till en gammal euro-dänga pumpas igång så känner jag smaken av S-märken, pepparläppar och godisremmar. Doften av hårspray, rökmaskiner och chipsandedräkter blir lika tydlig inför mig som om allt vore nu. Tjejerna hade alla kastat sina jackor på en hög i mitten av dansgolvet, alla dansade runt högen, bortsett från några som nöjde sig med att blygsamt sid-steppa fram och tillbaka intill väggarna. Vi killar var oftast inte där, vi hängde i "baren" och handlade upp vår sista tia på en chipspåse och läsk.
Musiken sköttes utav högstadiets tuffa killar som alla tjejer ville hångla med och alla killar ville vara.

Jag vet ju, som sagt, att jag inte alls uppskattade den här tiden. Jag var en obotlig nörd som ville vara cool och mina kompisar var precis som jag.  Jag längtar nog mest tillbaka till den tiden för att allt var egentligen så enkelt, svart/vitt nästan.

Här kommer några bidrag från listan;
Snap - The Power
Corona - Rhythm Of the Night
Culture Beat - Mr.Vain
Pandora - Trust Me
Melodie Mc - Dum da Dum 
2 Unlimited - No Limit
Haddaway - What Is Love?

Rolling Stones har länge varit ett av alla mina favoritband genom tiderna.
Inte för att de egentligen spelar särskilt bra (tekniskt) eller är tajta- trots att de spelat tillsammans i drygt 50 år- men för att låtarna är otroligt välskrivna och det ändå alltid svänger om gubbarna.
Det, om något, bevisar att känslan går före tekniken i musikens- inte så alltid- ädla konst.

Vad är det som gör "Stenarna" så speciella? För speciell är man om man efter så lång tid fortfarande är ett utav världens största band.
Ja, Mick Jagger är en fantastisk låtsnickrare som lika gärna kunde varit en svart man från Alabama. Det är svårt att förstå hur den lille bleke mannen från London, på sin bräkiga Cockney-dialekt kan pressa ur sig så mycket blues, med känsla och trovärdighet.
Jag tror att hemligheten ligger bakom den spenslige gamle piratpappan med en smutsig bandana knuten runt huvudet, Keith Richards!

Keith rockar under en konsert
                 

Keith Richards har alltid varit annorlunda.   Rock 'n' roll förkroppsligad, han existerar på många nivåer, gitarr-hjälte, låtskrivare, blues-elev, drogmissbrukare, rebell, överlevare. "Världens mest eleganta packade människa"

Keith hyllas inte för sin tekniska genialitet, utan för sitt låtskrivande och framförallt, sin magiska skicklighet att hålla ett riff i månader, utan att för en sekund förlora känslan för musiken. Många gånger har jag hört människor som talat illa om Keef, som påstått att han är en dålig gitarrist. Jaha, det är inte en tillfällighet att mannen är en förebild för gitarrister och band som; Johnny Thunders, Ted Nugent, Aerosmith, Primal Scream, Guy Griffin, Gram Parsons och många, många fler. 

Brown Sugar (1971) och (I Can't Get No) Satisfaction (1965) är bevis på Keefs genialitet och speciella sätt att hacka fram rytmiska, diskantrika tele-toner som går rakt in i kroppen. 

Jag läste någonstans för länge sen att "de enda som skulle överleva ett kärnvapenkrig är, Iggy Pop och Keith Richards".
Inte helt fel då mannen levt ett hårt liv under många år och inte har några planer på att sluta. 

"Keith is not going to share his drugs with a bunch of journalists. As he talks he casually snorts all eight lines..."
29.e april 1976, Frankfurt, artikel i en tidning

Bästa album enligt mig;
Sticky Fingers (1971)
Exile On Main St. (1972)