Årets största musikmåste

Det är inte ofta jag får tillfälle att sukta och längta efter att lägga vantarna på ett rykande hett nytt album. Senaste gången var mitt införskaffande av Beatles re-mastered (detta kräver ett eget inlägg), men nu får jag alltså chansen att presentera;

Them Crooked Vultures,
är till trots det otroligt smaklösa bandnamnet årets musikupplevelse.
Gruppen består av, Josh Homme (Queens of the Stone Age), Dave Grohl (Nirvana, Foo Fighters), samt
Mr. John Paul Jones (Led Zeppelin).

Bara det faktum att John Paul Jones är med i bandet, får mig att dräggla floder som skulle kunna dränka en stad. 
Jag har inte haft möjlighet att lyssna in mig på hela albumet, men mycket väl haft glädjen att smaka på några låtar. Svänget är naturligtvis stabilt och groovy (tack vare J.P.Jones) och med många utsvävningar i cirkusmusik och annat flum. (Detta kan vi tacka den andra duon för).

Här är ett smakprov på årets coolaste musikupplevelse

Them Crooked Vultures - Mind Eraser


(Bandet ursäktar sitt kassa namn med; "Alla andra namn var upptagna och rättighetsskyddade".)

Fender Sonoran

Så då kom den då äntligen, min alldeles egna Fender Sonoran Dreadnought.
Jag beställde den för cirka en vecka sedan, men tyvärr på en fredag, annars hade jag haft den tidigare.

Gitarren är stålsträngad med en nästan strataliknande hals. Den har inbyggd pre-amp med EQ för, bas-mid-treble.
Jag har testat den för en massa olika spelstilar och jag tycker att den låter kanonbra. Den är dessutom väldigt lättspelad tack vare sin rundade hals och de lågt sittande strängarna.
Helt klart mitt bästa köp på länge!
 
Klicka på bilden för att få den större;
                          

Över änd aut!                                       

Snut del 3 & 4

Här är sista delarna;

http://www.aftonbladet.se/webbtv/noje/snut/article5668821.ab

http://www.aftonbladet.se/webbtv/noje/snut/article5668821.ab


Snut - del 2

Här kommer då del 2, enligt mig det tråkigaste avsnittet,


Snut del 1

Eftersom jag jobbar åt Eyeworks så måste jag ju hjälpa till att sprida deras produkter.

Nedan är del 1 i humorserien "Snut".



Serien är en pilot i fyra delar. Tanken är som jag förstått det att man ska spela in en "riktig" variant när
man har mer pengar.

Marshall compressor

Nyligen hemkommen efter en avslappnande och kärleksfull (tack vare Judit) semester hemma på Gotland.
Gick in på 4-Sound för att kolla runt lite i sortimentet och väl därinne fick jag en impuls att köpa ny effektpedal till gitarren.

Det slutade med denna;

Marshall Ed-1 "Edward the Compressor"


Jag har länge varit sugen på en kompressorpedal eftersom den verkligen hjälper till att förbättra gitarrljudet avsevärt.
För er som inte har en aning om vad den gör så kan jag förklara lite snabbt,

Pedalen känner av den inkommande signalen från gitarren och när den signalen försvagas (decay) så lyfter pedalen upp den igen (gain) och man får en mer "uthållig" ton.
På så vis kan man dels låta tonerna ringa ut längre, dels få ett mycket renare/jämnare gitarrljud. Den funkar också tvärtemot då den trygger ned signaler som är för starka.
Pedalen är mycket mer än detta, men i det stora hela gör den det som jag beskrivit.

Bara fördelar kan det tyckas.
Nja, har men en gitarr med singel-coil-mickar så kommer man tyvärr lida av ett extra brumljud från förstärkaren. Detta är dock enkelt fixat med en brusreduceringspedal t.ex. Boss Noise Supressor NS2. 

En annan tumregel om man inte vill att det ska höras att man har kompressor inkopplat (men ändå vill förbättra soundet) så bör man inte ställa "Compression" högre än 45% av maxkompression. Jag kan dock tycka att det låter rätt coolt med mycket kompression, strängarna liksom snärtar till och ger en funky känsla. Det är därför föga förvånande att effekten används flitigt inom gammal funk och soulmusik. 
Ett annat band som ofta använder mycket kompressor är Red Hot Chili Peppers, så jag tänkte visa hur man ställer in pedalen för att få fram det riktigt gamla RHCP-soundet;

På gitarren, välj antingen alla mickar eller middle+neck.

På pedalen;
Emphasis (vilka frekvenser man ska påverka) = HI, alltså höga
Volume/Gain = En smaksak, gäller bara volym
Attack = 100% (uppvriden till max)
Compression = 100% (uppvriden till max)

Jag valde mellan denna pedal eller Bossversionen, men jag tyckte att Marshalls hade helt klart mustigaste ljudet. Boss kändes lite kallare och hårdare. Annars gillar jag Bosspedalerna, har två stycken.

Rekommenderar denna i alla fall







 


We Are The World

I svallvågorna av Michael Jacksons död fick jag - liksom många andra säkert - en nytändning och gick igenom hans musik igen. Kom att tänka på hans otroliga inspelning av "We Are The World".

Låten skrevs 1984, av Michael och Lionel Richie samt producerades av Michaels legendariske vän Quincy Jones.
Den var ett försök till att samla artisteliten på den tiden till förmån för behövande i Afrika. Man kan säga att Michael Jackson lyckades klarade detta, med råge dessutom.
Många andra har redan flera gånger skrivit om hur och varför denna låt spelades, samt efterspelets verkan, men jag kommer och tänka på andra saker när jag ser videon. Det är inte bara Michael Jackson som är borta (rent musikaliskt menar jag nu) utan i princip alla andra som var med under inspelningen har lämnat det hetaste rampljuset. En del är naturligtvis fortfarande kvar.

Jag tänkte nämna artisterna i ordning och länka till deras mest kända låtar så att ni ska få en liten tidsresa.

Michael Jackson med vänner - We Are The World


Solosångare i den aktuella ordningen;

Lionel Richie - All Night Long
Är forfarande stor, men hade sin peak i mitten av 80'talet.
Lionel var tidigare sångare i R&B/Soulgruppen "Commodores"

Stevie Wonder - Signed, Sealed, Delivered I'm Yours
Stevie är naturligtvis en legend och minst lika stor som Jackson, om inte större.
Han är en stor inspirationskälla för många artister och har gjort mycket för soulmusiken.

Paul Simon - Kodachrome
Som ena halvan av Simon & Garfunkel, är Paul Simon en av vår tids största artister som lever.
Jag valde hans fantastiska Kodachrome eftersom jag läste att Kodak precis bestämt sig för att sluta producera denna filmrulle.

Kenny Rogers - Ruben James
Alla som gillar country har någon gång nynnat på Mr.Kenny Rogers.
Jag älskar hans tidiga alster, men tycker tyvärr att han på den senaste tiden lutat alltför mycket åt det
som vi i Sverige kallar dansband.

James Ingram - Just Once
Sångare som agerat backup för bl.a. Ray Charles. Tidigare sångare i Revelation Funk.
Idag är James kanske mest känd inom de musikaliska kretsarna. Han dyker upp på diverse nysläpp som antingen sångare eller musiker.

Tina Turner - Proud Mary
Ja, vad ska man säga? Det är Tina Turner.
En otrolig sångerska och artist som spelat in mängder med oförglömliga låtar både som soloartist och tillsammans
med hennes despotiske man Ike Turner.

Billy Joel - Uptown Girl
Billy har aldrig varit särskillt "cool" att lyssna på, men med hans CV är det klart att han är mycket begåvad låtskrivare och artist. Han är fortfarande aktiv, men kanske mest går hem hos de äldre lyssnarna.

Michael Jackson - Rock With You
Grym låt från hans episka skiva "Off The Wall"

Diana Ross - You Can't Hurry Love
Som leadsångare i "Supremes" är Diano Ross en legendar med otaliga hitlåtar och fans. Jag hoppas att hon finns kvar som artist mycket längre.

Dionne Warwick - Walk On By
En av de största sångerskorna som finns bland oss.

Willie Nelson - Crazy
Willie är bland de största inom countryscenen och också utanför denna.
Tillsammans med Johnny Cash förändrade de synen på country och gjorde det coolt för andra att lyssna på.

Al Jarreau - Lean On Me
Al Jarreau är en fantastisk sångare som tolkat bl.a. Bill Withers (som ovan) och andra artister. Han förväxlas ibland med Al Green som lustigt nog är väldigt lika både som artist och till namnet.

Bruce Springsteen - The River
The Boss, en levande legend

Kenny Loggins - Footloose
En amerikansk singer/songwriter som står bakom låtar som "Danger Zone" från filmen "Top Gun".
Kenny spelade bl.a. tillsammans med den fantastiska bassisten Nathan East.

Steve Perry (Journey) - Don't Stop Believin'
Som leadsångare i bandet Journey har Perry skrivit musikhistoria flera gånger om.

Darryl Hall (Hall & Oates) - Maneater
Ojoj, detta är barndom för mig. Hall & Oates har släppt otaliga klassiker på 80'talet. Sök upp dem på Spotify för fler go'bitar.

Huey Lewis (&The News) - The Power Of Love
Jag säger samma sak som ovan...

Cyndi Lauper - Girls Just Wanna Have Fun
När jag var liten hörde jag nog alla Cyndis låtar genom min systers dörr. Alla lyssnade på Cyndi när det begav sig.

Kim Carnes - Bette Davis Eyes
Kim Carnes med sin raspiga röst är fastetsad på många trumhinnor. Hon är fortfarande aktiv, men fallit lätt i glömska.

Bob Dylan - Hurricane
Det är Dylan liksom...

Ray Charles - Georgia On My Mind
En legend som tyvärr gick bort 2004 i levercancer.

Michael "The King of Pop" Jackson död

Michael Jackson 1958-2009


En av vår tids största musiker och artist har gått bort.
Det är med blandade känslor jag tänker på Michael Jackson.
Hans privatliv blev det som fick känneteckna största delen av hans karriär och skandalerna har alltid susat tätt inpå.
Om anklagelserna stämmer eller om han själv bara var ett barn som aldrig ville växa upp lämnar jag okommenterat.

En sak är i alla fall säkert, han var en stor artist som med sin musik har influerat tusentals andra och jag vet att han kommer göra det i många år till.

Man in the Mirror - Michael Jackson

Tycker att denna låt får tala för Michael Jacksons liv

RIP
 

Musiktips à la singer/songwriter

Det regnar ute, du har fixat en kopp kaffe, men inser att mjölken är slut och affären stängd. Ja, vad passar då väl bättre än lite mysiga låtar som får dig på bättre humör?

Här är ett par tips som jag gillar att lyssna på;

Leonard Cohen - One Of Us Cannot Be Wrong

Leonard Cohen - The Partisan

Eva Cassidy - Fields of Gold

Carole King - Will You Love Me Tomorrow

James Taylor - You've Got a Friend

Joni Mitchell - Big Yellow Taxi (kanske inte är under samma kategori, men jag blir glad av den)

Joan Baez - Forever Young

John Denver - The Night They Drove Old Dixie Down

John Denver - Leaving on a Jet Plane

Fridens liljor!


Musiktips numero 3

Här kommer det! Musiktipset numero 3.
Lyssnade för ett tag sedan på följande låtar och insåg att de är förvillande lika varandra.

The Who - Run Run Run

The Rolling Stones - I Just Want to See His Face


Jag vet inte om det är ett sammanträffande eller vad, men lika är dem i alla fall. Någon som vet mer om detta??

Självklart får ni också en låt for the road;

Strawbs - Benidictus


Musiktips numero 2

Detta är inga okända låtar jag tänker tipsa om, men kanske bortglömda för några.
Blir alltid lite glad när jag hör dem, hoppas ni blir det också.

Manfred Mann - Blinded by the light

Electric Light Orchestra - Telephone Line

Ike & Tina Turner - Nutbush City Limits

Dagens musiktips

Eftersom jag inte ofta har tid att skriva eftertänksamma inlägg tänkte jag börja med dagens musiktips.
Det kan vara en låt, ett album eller en artist.

Denna gången bjuds det på;

Flamin' Groovies - Shake Some Action (1976)

Flamin' Groovies - Slow Death

Det kan nämnas att den sistnämnda låten blev rippad av inga mindre än "The Ark" för några år sedan.
Kolla in likheterna själva;

The Ark - Clamour for Glamour



Cowboymusik

Är det inte något magiskt med en ensam gitarr, en sprucken stämma och naturen?
Då jag hamnat i ett slags cowboy-mode så tänkte jag dela med mig av några trevliga stämmor från  vildmarken.


Don Edwards- Cowboy Love Song

Bobby Goldsboro - Honey (inte en av hans mest cowboyaktiga melodier, men stämningen finns)

Townes Van Zandt - Pancho & Lefty

David Allan Coe - I Still Sing the Old Songs

Merle Haggard - I Take a Lot of Pride In What I Am

Keep on ramblin'


Ipred-lagen och filosofi

Då var det klart gott folk. Den nya ipred-lagen som gör det möjligt för filderare att åka dit och tvingas betala fantasisummor har trädit i laga kraft.
Man har dividerat om denna lag under en längre period och åsikterna har varit - och är - naturligtvis splittrade.
Jag tänker inte fördjupa mig i vad ipred betyder för fildelning i det stora hela, men detta är en musikblogg, så jag tänkte fokusera på det.

Människan är inte - även om man gärna skulle vilja tro det - född med en naturlig instinkt att göra rätt för sig, att i det här fallet betala. Ingen vaknar upp på morgonen och tänker, - "Idag ska jag nog sätta eld på lite pengar som betalning för att solen skiner". Ingen kommer heller att bestraffa dig för att solen skiner, oavsett hur mycket sol du utsätter dig för och trots att du inte betalar en krona för kalaset.
Var vill jag komma med mitt halvt flummiga utlägg?
Jo, för att människan ska göra rätt för sig så krävs det ett hot. Det måste alltid finnas ett hot om ett straff, ett straff som är så pass hårt att handlingen inte väger upp till straffet.

Jag tycker att det är fruktansvärt hur de stora skivbolagen har suttit bakom sina skrivbord och blivit feta, medan artisterna (majoriteten) svälter.
Girighetens flottiga tassar har som vanligt förstört ett fungerande system där alla parter (bolag, artister, köpare)rimligtvis skulle kunna nå en tillfredställande lösning.
När skivförsäljningen gick ned till en början- i och med tillgängligheten på internet- steg priserna på skivor. Nedladdningar ökade mer och skivförsäljningen gick naturligtvis ner. Bolagen får panik när de ser sina luftslott explodera och deras botoxade nyllen smälta ihop. Deras svar blir att höja skivpriserna ännu mer, samt göra allt för att sätta dit filderna. Det blir helt enkelt en ond cirkel. Ingen vill köpa svindyra skivor när allt finns gratis på nätet, och bolagen tänker fan inte förlora sina pengar.

Det är här det blir komplicerat. Båda parter har delvis rätt.
Jag tycker att det är en självklarhet att man måste betala för det man konsumerar. Om ingen tjänar pengar på att producera så kommer ingen heller att göra detta (producera).
Å andra sidan behöver inte skivbolagen dra in fantasisummor. De klarar sig i alla fall.

Men nu till det jag skrev om i början.
Så länge det finns ett gratis alternativ till en produkt, och risken för att straffas är noll eller mycket liten, så spelar det ingen roll om man bara behöver betala 10kr för en skiva, folk kommer ladda ner i alla fall.
För att lösa detta måste någon straffas, och straffet måste vara hårt, gärna riktat mot någon som representerar den vanliga medborgaren med en medelinkomst. När folk straffats och rädslan för straffet börjar ge effekt, så är det dags för bolagen och div. maktfulla instanser att ta sitt ansvar.
Häng med i utvecklingen. Dumpa priserna, lägg ut högkvalitativa och lättillgängliga nedladdningar, eller ännu bättre. Erbjud ett bibliotek där man streamar musiken (som med ex. Spotify).
Visa att det är enkelt, billigt och har en bra kvalitet.
Det viktigaste; bolagen måste inse att deras storhetstid är förbi och slut. Först då kan en normal och sund dialog föras och förhoppningsvis kan man nå en lösning.


Instrument och pedaler

För en stund sen var jag inne på en väns sida där han hade lagt upp sina instrument och tillbehör. Nörden i mig vaknade till liv, så jag blev peppad på att göra samma sak.

Utöver bilderna här på sidan har jag en bas och ännu en gitarr, men jag orkade inte lägga upp basen och gitarren är hemma på Gotland.


1999 var året då jag blev övertalad till att köpa min första gitarr - en J&D Strata-kopia - och jag är glad över att jag blev övertalad.

Jag vet inte varför det blev just en Strata, kanske var det bara en slump, eller så visste jag redan då att det skulle vara modellen som skulle komma bli min trotjänare i vått och torrt. Den här kopian var inte direkt någon supergitarr, väldigt svårspelad och inte så mycket själ, men humbuckern som den var utrustad med kunde leverera i alla fall.
Något år senare bestämde jag mig för en uppgradering, en äkta Fender Stratocaster. Jag hittade min skönhet - en restaurerad 60'tals yxa- med singel-coil mickar (som sig bör på en Strata), men med helt ny hals.
Denna gitarr är ännu idag i min ägo och kommer nog alltid att vara det.
Jag är helt trollbunden av Stratans sound (klassiska "twanget") och den unika kapaciteten att låta bra i så många musikstilar som ingen annan gitarr klarar av.
Nästa gitarr jag kommer att köpa kommer dock bli en Gibson SG Original, för att kunna ge mig an ett annat sound när lusten faller sig på.





Förstärkare
Ja, det är bra att ha. Jag har två... en till gitarren och en till basen. Jag brukar detta till trots oftast bara använda basförstärkaren till allt. Jag gillar det feta ljudet man får när man spelar gitarr genom basstärkaren.

                                                                                                                                                                       



Jag säger bara Marshall, det finns ingen stärkare som slår denne gigant på tassarna. Den enda som kommer i närheten är "Orange" med sin bestar!

Gitarrförstärkaren är en Marshall 5210 50W.
Ingen superbra livestärkare då den är lite klen, men med rätt uppmickning funkar den alldeles utmärkt. Disten
låter kanon och likaså det rena ljudet. Den har dock ingen tyngd i sig och detta kan jag sakna.

Basförstärkaren är en Marshall Bass Combo 50W.
Jag älskar denna stärkare. Låter snorbra som basstärkare och riktigt bra som gitarrstärkare.



Pedaler
Är roligt att ha, men man ska inte ha för många, då blir det fånigt.



Jag använder;

V-amp2 Multieffektpedal när jag spelar in musik. Annars... aldrig! Den låter skräp som live-pedal

Boss FZ-5 Fuzzpedal - You gotta love the fuzz! Denna pedal går riktigt varm hemma hos mig. Den kan låta som en klassisk
fuzz-pedal med extremt mycket treble, eller som en modern monsterfuzz med massor av botten. Den har också en inbyggd
oktav-effekt som är ganska cool.

Boss Digital Delay DD3 - Riktigt bra delay-pedal med inbyggd reverb som låter göttmos!

Wah-wah Cry Baby GCB-95 - Originalet av alla Cry-babies. Jag gillar verkligen ljudet i denna pedal, men den är lite för okänslig.
Voxens wah-wah har ett mycket bättre utslag. Det finns iofs fler modeller av Cry Babyn som har andra karaktärsdrag, men då får man
också betala en hel del mer.


Strängar

Fender Bullets 0.09 vid tillgång, annars Earnie Ball.

Plektrum

Dunlop 1 mm

Gubbkräken kan fortfarande

Jag ryser...


Så grymt

Tänk att bara kunna dra ihop typ 100 musiker och sångare, däribland Eric Clapton, Sting och Phil Collins för en enda låt.
I love it!


Sabbath and re-birth

Jag tänkte egentligen bara konstatera att det är djävligt roligt att lyssna på Sabbath ibland. Man glömmer lätt bort de gamla gubbkräken och det är illa. Sabbath har betytt enormt mycket för rockens ljuvliga spottloska och influerar massor av nya band.
Satt och lyssnade på en alternativ version utav "NIB" och insåg att Mr. Geezer Butler är tamejtusan en utav rockens bästa basister. Som rockbasist är det tråkigt nog relativt ovanligt att spela med fingrarna. Plektrum brukar vara det som råder, av uppenbarliga anledningar. Mr. Butler däremot, trotsar konventionerna och fuck me slowly när alla hans fingrar smattrar som en kulspruta över de stackars strängarna.

Såg Sabbath i sin originaluppsättning på Roskilde 04 eller 05. Det var faktiskt ett riktigt bra gig och jag kunde inte låta bli att bli enormt imponerad av energin som fortfarande fanns kvar i de gamla liken där uppe på scen.
Bill Ward bankande som en vettvillig och vid vissa tillfällen oroade jag mig för att hans gamla hjärta inte skulle klara av pressen.

Vet inte riktigt vad jag vill säga med inlägget, typ bara, Sabbath är rätt balla fortfarande, lyssna på dem för fan!

Back to the 90's

Genom det annars så fantastiska programmet "Spotify", har jag upptäckt en hel del guldkorn i den oändliga bägaren med musik, hittils dvs. Idag råkade jag utav en ren händelse snubbla över en gammal dänga av "Snap". Boom!  Så var jag tillbaka till barndomen igen.

Jag kan inte hjälpa det. Även om musiken var och är fruktansvärd, så väcks något vackert, oskuldsfullt och rent i mig. Jag kommer så tydligt ihåg våra knatte-discon som anordnades i våran skola. Trots att det var en tid och plats jag inte alls uppskattade, så blir jag otröstligt sentimental, och allt är Spotify's fel.

Så fort basen till en gammal euro-dänga pumpas igång så känner jag smaken av S-märken, pepparläppar och godisremmar. Doften av hårspray, rökmaskiner och chipsandedräkter blir lika tydlig inför mig som om allt vore nu. Tjejerna hade alla kastat sina jackor på en hög i mitten av dansgolvet, alla dansade runt högen, bortsett från några som nöjde sig med att blygsamt sid-steppa fram och tillbaka intill väggarna. Vi killar var oftast inte där, vi hängde i "baren" och handlade upp vår sista tia på en chipspåse och läsk.
Musiken sköttes utav högstadiets tuffa killar som alla tjejer ville hångla med och alla killar ville vara.

Jag vet ju, som sagt, att jag inte alls uppskattade den här tiden. Jag var en obotlig nörd som ville vara cool och mina kompisar var precis som jag.  Jag längtar nog mest tillbaka till den tiden för att allt var egentligen så enkelt, svart/vitt nästan.

Här kommer några bidrag från listan;
Snap - The Power
Corona - Rhythm Of the Night
Culture Beat - Mr.Vain
Pandora - Trust Me
Melodie Mc - Dum da Dum 
2 Unlimited - No Limit
Haddaway - What Is Love?


In The Court Of Keef

Rolling Stones har länge varit ett av alla mina favoritband genom tiderna.
Inte för att de egentligen spelar särskilt bra (tekniskt) eller är tajta- trots att de spelat tillsammans i drygt 50 år- men för att låtarna är otroligt välskrivna och det ändå alltid svänger om gubbarna.
Det, om något, bevisar att känslan går före tekniken i musikens- inte så alltid- ädla konst.


Vad är det som gör "Stenarna" så speciella? För speciell är man om man efter så lång tid fortfarande är ett utav världens största band.
Ja, Mick Jagger är en fantastisk låtsnickrare som lika gärna kunde varit en svart man från Alabama. Det är svårt att förstå hur den lille bleke mannen från London, på sin bräkiga Cockney-dialekt kan pressa ur sig så mycket blues, med känsla och trovärdighet.
Jag tror att hemligheten ligger bakom den spenslige gamle piratpappan med en smutsig bandana knuten runt huvudet, Keith Richards!

Keith rockar under en konsert
                 

Keith Richards har alltid varit annorlunda.   Rock 'n' roll förkroppsligad, han existerar på många nivåer, gitarr-hjälte, låtskrivare, blues-elev, drogmissbrukare, rebell, överlevare. "Världens mest eleganta packade människa"

Keith hyllas inte för sin tekniska genialitet, utan för sitt låtskrivande och framförallt, sin magiska skicklighet att hålla ett riff i månader, utan att för en sekund förlora känslan för musiken. Många gånger har jag hört människor som talat illa om Keef, som påstått att han är en dålig gitarrist. Jaha, det är inte en tillfällighet att mannen är en förebild för gitarrister och band som; Johnny Thunders, Ted Nugent, Aerosmith, Primal Scream, Guy Griffin, Gram Parsons och många, många fler. 

Brown Sugar (1971) och (I Can't Get No) Satisfaction (1965) är bevis på Keefs genialitet och speciella sätt att hacka fram rytmiska, diskantrika tele-toner som går rakt in i kroppen. 

Jag läste någonstans för länge sen att "de enda som skulle överleva ett kärnvapenkrig är, Iggy Pop och Keith Richards".
Inte helt fel då mannen levt ett hårt liv under många år och inte har några planer på att sluta. 

"Keith is not going to share his drugs with a bunch of journalists. As he talks he casually snorts all eight lines..."
29.e april 1976, Frankfurt, artikel i en tidning

Bästa album enligt mig;
Sticky Fingers (1971)
Exile On Main St. (1972)


                                                                   

Tidigare inlägg
RSS 2.0