Så jäkla tung hippe!
Kolla in denna kille!
Make love, not war man!
Jag rekomenderar starkt att ni kikar in hans version av "The Weight" också.
Strat2Caster - Sunshine
Make love, not war man!
Jag rekomenderar starkt att ni kikar in hans version av "The Weight" också.
Strat2Caster - Sunshine
Svinösig version av "The Letter"
Spasmer, en röst från en annan jord...Joe Cocker i ett nötskal.
Njut av hans version utav "The Box Tops" gamla dänga "The Letter" från 1967 (Kompositör - Wayne C. Thompson)
Joe Cocker - The Letter
Och eftersom jag är så snäll så bjuder på originalet.
Alex Chilton var 15 år när han spelade in denna version
Love & Arthur Lee
På ett sätt kan man räkna Love till den ultimata Los Angeles-gruppen.
På en och samma gång fångade de stadens kulturella, kreativa och galna atmosfär. Hur som helst som med alla andra L.A-historier så börjar denna någon annan stans.
Så börjar inledningen i konvolutet till albumet Love med just Love.
Arthur Lee föddes i Memphis och började tidigt att intressera sig för musik.
Som 20-åring i mitten av 60-talet bildade han "Love" när han flyttade till L.A.
Jag tänker sluta biografin här innan den knappt börjat därför att den kräver flera sidor.
Vad jag egentligen vill säga är att detta är ett band som inte bör gå någon musikintresserad förbi.
Bandet bestod av; (i original-uppsättning, efter detta följer en lång rad medlemmar)
Arthur Lee
John Echols
Ken Forssi
Bryan McLean
"Snoopy" Alban Pfisterer
Arthur Lee var som låtskrivare extremt begåvad och många artister inspirerades utav honom och "Love".
"Love" spelade in en ösig version av "Hey, Joe" som blev uppmärksammad världen runt.
Bandet var dock i ständig konflikt med varandra och droger ställde till stora problem internt.
Bryan McLean dog 1998 av en hjärtinfarkt och samma år dog Ken Forssi av en hjärntumör.
Under 2006 avled Arthur Lee i sviterna av cancer
Båda hade ständigt problem med droger vilket säkert var en bidragande faktor. Bandet hade redan splittrats för längesedan.
Love - My Little Red Book (cover)
På en och samma gång fångade de stadens kulturella, kreativa och galna atmosfär. Hur som helst som med alla andra L.A-historier så börjar denna någon annan stans.
Så börjar inledningen i konvolutet till albumet Love med just Love.
Arthur Lee föddes i Memphis och började tidigt att intressera sig för musik.
Som 20-åring i mitten av 60-talet bildade han "Love" när han flyttade till L.A.
Jag tänker sluta biografin här innan den knappt börjat därför att den kräver flera sidor.
Vad jag egentligen vill säga är att detta är ett band som inte bör gå någon musikintresserad förbi.
Bandet bestod av; (i original-uppsättning, efter detta följer en lång rad medlemmar)
Arthur Lee
John Echols
Ken Forssi
Bryan McLean
"Snoopy" Alban Pfisterer
Arthur Lee var som låtskrivare extremt begåvad och många artister inspirerades utav honom och "Love".
"Love" spelade in en ösig version av "Hey, Joe" som blev uppmärksammad världen runt.
Bandet var dock i ständig konflikt med varandra och droger ställde till stora problem internt.
Bryan McLean dog 1998 av en hjärtinfarkt och samma år dog Ken Forssi av en hjärntumör.
Under 2006 avled Arthur Lee i sviterna av cancer
Båda hade ständigt problem med droger vilket säkert var en bidragande faktor. Bandet hade redan splittrats för längesedan.
Love - My Little Red Book (cover)
Lynyrd Skynyrd - Bästa "lovesong"
Here it goes, bästa lovesongen från ett av världens bästa band "Lynyrd Skynyrd"
I will dedicate this song to Jody (ta inte texten bokstavligt alla gånger)
Lynyrd Skynyrd - I Never Dreamed
Harry Nilsson - Banktjänstemannen med världens renaste röst
Har ni hört talas om Harry Nilsson? Nej han är inte svensk, men han har svenskt påbrå. Klart ni vet vem det är, eller?
Året var 1968, John Lennon och Paul McCartney hade åkt till staterna för att promota "The Beatles Apple venture".
De fick frågan; -"Nämn er amerikanska favoritgrupp"
De svarade "Nilsson"
Kort därefter gick Harry Nilsson upp på första plats på topplistorna - på båda sidor av Atlanten.
Nilssons karriär inträffade dock inte över en natt. Innan 1968 arbetade han på "National First Security Bank" i 7 år.
Han började skriva låtar som ett sidoprojekt. Under denna period råkade Little Richard höra Nilssons "Groovy Little Suzie"
När Harry hade sjungit låten inför Little Richard så sa den sistnämnda; -"You've got a good voice for a white man, if you don't mind me saying white"
Det gjorde inte Nilsson och kort därefter spelade han in "Donna" som enligt honom själv sålde i ca fyra exemplar.
Trots den svala framgången började Nilsson göra sig ett namn som låtskrivare.
The Ronettes spelade in hans "Here I Sit", The Super Stocks spelade in "Reading, Ridin' and Racing" för att nämna ett par. Under mitten av 60-talet spelade ett gäng supergrupper in Harry Nilsson låtar ex. Monkees, Blood Sweat and Tears och The Yardbirds.
Man kan nästan tillskriva det första riktiga genombrottet i hans karriär då han fick spela in ledmotivet till filmen "Midnight Cowboy" med Jon Voight och Dustin Hoffman.
Ironiskt nog så var låten "Everybody's Talking 'Bout Me" en cover på en gammal Fred Neil.
Och även om Harry var en otroligt bra låtskrivare åt andra så blev han själv mest känd genom hans covers. Den allra största var Harrys version av Badfingers tårdrypande ballad Without You. Exakt denna version spelade senare Mariah Carrey in och det blev en dunderhit!
John Lennon och Harry hittade senare varandra privat också. Många nätter var de ute tillsammans och slogs och söp skallen av sig. De bildade också ploj-gruppen "Nilsson and the pussycats."
Nilsson hade en röst som ingen annan under denna tiden och hans övre register kunde krossa glas.
Efter många år av hårt supande dog Nilsson 1994 av en hjärtattack som berodde på det hårda levendet och diabetes.
Harry Nilsson - Everybody's Talkin
Harry Nilsson - Without You
Året var 1968, John Lennon och Paul McCartney hade åkt till staterna för att promota "The Beatles Apple venture".
De fick frågan; -"Nämn er amerikanska favoritgrupp"
De svarade "Nilsson"
Kort därefter gick Harry Nilsson upp på första plats på topplistorna - på båda sidor av Atlanten.
Nilssons karriär inträffade dock inte över en natt. Innan 1968 arbetade han på "National First Security Bank" i 7 år.
Han började skriva låtar som ett sidoprojekt. Under denna period råkade Little Richard höra Nilssons "Groovy Little Suzie"
När Harry hade sjungit låten inför Little Richard så sa den sistnämnda; -"You've got a good voice for a white man, if you don't mind me saying white"
Det gjorde inte Nilsson och kort därefter spelade han in "Donna" som enligt honom själv sålde i ca fyra exemplar.
Trots den svala framgången började Nilsson göra sig ett namn som låtskrivare.
The Ronettes spelade in hans "Here I Sit", The Super Stocks spelade in "Reading, Ridin' and Racing" för att nämna ett par. Under mitten av 60-talet spelade ett gäng supergrupper in Harry Nilsson låtar ex. Monkees, Blood Sweat and Tears och The Yardbirds.
Man kan nästan tillskriva det första riktiga genombrottet i hans karriär då han fick spela in ledmotivet till filmen "Midnight Cowboy" med Jon Voight och Dustin Hoffman.
Ironiskt nog så var låten "Everybody's Talking 'Bout Me" en cover på en gammal Fred Neil.
Och även om Harry var en otroligt bra låtskrivare åt andra så blev han själv mest känd genom hans covers. Den allra största var Harrys version av Badfingers tårdrypande ballad Without You. Exakt denna version spelade senare Mariah Carrey in och det blev en dunderhit!
John Lennon och Harry hittade senare varandra privat också. Många nätter var de ute tillsammans och slogs och söp skallen av sig. De bildade också ploj-gruppen "Nilsson and the pussycats."
Nilsson hade en röst som ingen annan under denna tiden och hans övre register kunde krossa glas.
Efter många år av hårt supande dog Nilsson 1994 av en hjärtattack som berodde på det hårda levendet och diabetes.
Harry Nilsson - Everybody's Talkin
Harry Nilsson - Without You
Brian Wilson - Ett geni - En dåre
Som son till en totalt despotisk fader som gjorde allt för leva ut sina egna drömmar genom sönerna (Brian, Carl, Dennis), hade Brian en hård uppväxt.
Livet i Kalifornien kunde kanske te sig bra, men under ytan var det ett rent helvete. Alla tre sönerna blev misshandlade fysiskt och psykist utav fadern medan modern såg på. Kraven på barnen var enormt hårda och ett misslyckande var aldrig okay. Problemet var att igenom faderns ögon såg han aldrig ett lyckande.
Brian spenderade alla sina vakna timmar framför familjens piano och tog ut låtarna han hörde på radio och spelade med.
Han kunde oftast i sitt huvud höra egna arangemang på befintliga låtar.
Efter att The Beach Boys slagit igenom såg framtiden bättre ut då barnen nu kunde flytta ifrån föräldrarna.
Tyvärr drabbades Brian Wilson av pyskiska besvär som ett resultat av alla år av press från fadern, bandet, skivindustrin och droger.
Det var under denna period Brian verkligen skrev fantastiska låtar.
"Pet Sounds" är ett album som skriker ut ångest, men som samtidigt är den vackraste och är ibland de mest kompletta album jag lyssnat på. Om man har läst Brian biografi (Wouldn't it Be Nice), så kommer man att känna igen sig i alla låtarna på skivan.
När jag såg Brian på Roskilde Festival 04 eller 05 så var det med skräckblandad förtjusning.
Konserten var helt magisk och en utav mina bästa jag besökt.
Dessvärre var Brian ett totalt kolli pga alla mediciner. Framför sig hade han två skärmar, en med text och en med instruktioner som berättade hur han skulle röra sig. Han såg mest förvirrad ut hela tiden som om han inte hade en aning om vad han höll på med. Märkligt nog så sjöng han som en Gud och spelade likaså.
God Only Knows
Livet i Kalifornien kunde kanske te sig bra, men under ytan var det ett rent helvete. Alla tre sönerna blev misshandlade fysiskt och psykist utav fadern medan modern såg på. Kraven på barnen var enormt hårda och ett misslyckande var aldrig okay. Problemet var att igenom faderns ögon såg han aldrig ett lyckande.
Brian spenderade alla sina vakna timmar framför familjens piano och tog ut låtarna han hörde på radio och spelade med.
Han kunde oftast i sitt huvud höra egna arangemang på befintliga låtar.
Efter att The Beach Boys slagit igenom såg framtiden bättre ut då barnen nu kunde flytta ifrån föräldrarna.
Tyvärr drabbades Brian Wilson av pyskiska besvär som ett resultat av alla år av press från fadern, bandet, skivindustrin och droger.
Det var under denna period Brian verkligen skrev fantastiska låtar.
"Pet Sounds" är ett album som skriker ut ångest, men som samtidigt är den vackraste och är ibland de mest kompletta album jag lyssnat på. Om man har läst Brian biografi (Wouldn't it Be Nice), så kommer man att känna igen sig i alla låtarna på skivan.
När jag såg Brian på Roskilde Festival 04 eller 05 så var det med skräckblandad förtjusning.
Konserten var helt magisk och en utav mina bästa jag besökt.
Dessvärre var Brian ett totalt kolli pga alla mediciner. Framför sig hade han två skärmar, en med text och en med instruktioner som berättade hur han skulle röra sig. Han såg mest förvirrad ut hela tiden som om han inte hade en aning om vad han höll på med. Märkligt nog så sjöng han som en Gud och spelade likaså.
God Only Knows
Ron Wood - Flicktjusare, alkis och gammal
Den urgamla gitarristen Ron Wood är ute på hal is igen.
Som gitarrist i "The Faces" och "Rolling Stones" har gamla Wood lärt sig hur man festar och raggar ordentligt.
Han har också lärt sig hur man utvecklar alkoholism och hur man hamnar i blåsväder.
61 år gamla Wood har bestämt sig för att lämna sin fru Jo, 53 för den 20-åriga Ekaterina Ivanova.
Det tycks vara ett mantra hos de gamla rockarna nästan...att lämna sin fru på ålderns höst för en ny mycket yngre.
Det måste vara ganska märkliga relationer för båda parterna.
Jag menar, flickan måste ju veta att gubbstrutten bara vill ha henne för hennes kött och han i sin tur måste ju veta att hon bara är en gold-digger.
Om man ska hårddra det lite liknar det nästan prostitution.
Som gitarrist i "The Faces" och "Rolling Stones" har gamla Wood lärt sig hur man festar och raggar ordentligt.
Han har också lärt sig hur man utvecklar alkoholism och hur man hamnar i blåsväder.
61 år gamla Wood har bestämt sig för att lämna sin fru Jo, 53 för den 20-åriga Ekaterina Ivanova.
Det tycks vara ett mantra hos de gamla rockarna nästan...att lämna sin fru på ålderns höst för en ny mycket yngre.
Det måste vara ganska märkliga relationer för båda parterna.
Jag menar, flickan måste ju veta att gubbstrutten bara vill ha henne för hennes kött och han i sin tur måste ju veta att hon bara är en gold-digger.
Om man ska hårddra det lite liknar det nästan prostitution.
Diggiloo-turnén -ond, bråd död!
Ojoj, i Visby händer det grejer...om man är dum i huvudet, skadad eller har en annan defekt.
Vi godtrogna gotlänningar har precis pustat ut efter v.29 (stekarnas skumpa-vecka med våldtäkt och kola).
Nu en vecka efter blir vi attackerade av konserter med fasansfulla mass-psykosskapande-trummhinne-våldtäktsmän i stället.
Jag skrev tidigare om Lasse Winan, men glömde referera gårdagens happening.
Diggiloo-turnén har kommit till Visby med "världsartister" som Måns Zelmerlöf och Linda Bengtzing i spetsen.
Mein got, spare me from this evil music!!
På min gård bor det en inbiten bluesfanatiker med god musiksmak. Idag när jag talade med honom så berättade han att han besökte konserten igår.
Slutsats(hans): Det var det bästa han sett på länge!
Slutsats 2(min): Skjut av dem alla som djur(ta det inte ordagrant). De lyckas till och med omvända sanna musikälskare.
Vi godtrogna gotlänningar har precis pustat ut efter v.29 (stekarnas skumpa-vecka med våldtäkt och kola).
Nu en vecka efter blir vi attackerade av konserter med fasansfulla mass-psykosskapande-trummhinne-våldtäktsmän i stället.
Jag skrev tidigare om Lasse Winan, men glömde referera gårdagens happening.
Diggiloo-turnén har kommit till Visby med "världsartister" som Måns Zelmerlöf och Linda Bengtzing i spetsen.
Mein got, spare me from this evil music!!
På min gård bor det en inbiten bluesfanatiker med god musiksmak. Idag när jag talade med honom så berättade han att han besökte konserten igår.
Slutsats(hans): Det var det bästa han sett på länge!
Slutsats 2(min): Skjut av dem alla som djur(ta det inte ordagrant). De lyckas till och med omvända sanna musikälskare.
Lars Winnerbäck
Huh, i kväll spelar Lasse i Visby inför en vintörstande publik och förhoppningsvis öppen himmel med skyfall.
Denna ex.kriminella Cornelis-wannabe med social fobi kan hålla sig inne resten utan året tycker jag.
Jag har lyssnat en del på honom då och då för att kolla vad grejen är, annars kan man inte bilda sig en rättvis åsikt.
Slutsats: Han är dålig - fakta!
Återigen dags för mig att öppna den heta porten till skärselden och stoppa in Winan tillsammans med Tokio Hotel (hur de nu vill stava sitt namn), alla andra emo-muppar, Kent, Takida och Lasse Berghagen.
Denna ex.kriminella Cornelis-wannabe med social fobi kan hålla sig inne resten utan året tycker jag.
Jag har lyssnat en del på honom då och då för att kolla vad grejen är, annars kan man inte bilda sig en rättvis åsikt.
Slutsats: Han är dålig - fakta!
Återigen dags för mig att öppna den heta porten till skärselden och stoppa in Winan tillsammans med Tokio Hotel (hur de nu vill stava sitt namn), alla andra emo-muppar, Kent, Takida och Lasse Berghagen.
Tiden står still på landet - men också hos mig
Jag har spenderat hela lördagen ca 8 mil utanför närmaste stadskärna.
Natten spenderade jag i en liten bod nere vid havet, jag var inte ensam.
Utanför hade ett gäng ungdomar i 20 års åldern en fest med brasa, alkohol och musik.
Till en början blev jag upprörd och förfärad över vad som strömmade ut ur "boomblastern", men sedan gav jag mig tid för eftertanke.
Till att börja med, jag skrev ned några låtar som de spelade;
Lilli & Sussie (okänd låt)
Dr.Bombay - Taxidriver (eller vad tusan den heter=
Scooter
Aqua
Crazy Frog
Det här är alltså skandalöst dålig musik enligt mig och jag blev så provocerad.
Mina tankar gick i banorna,
-"Vad i helvete är det för fel på bönderna?!"
-"Har de sovit sen 90-talet?"
o.s.v.
Sen slog det mig att min musiksmak är gammal som gatan, mycket äldre än böndernas.
Varför kände jag då att jag var bättre?
Kan det vara så att jag tycker att musik är som ett fint vin som bara blir finare med åren, jag vet inte...
Natten spenderade jag i en liten bod nere vid havet, jag var inte ensam.
Utanför hade ett gäng ungdomar i 20 års åldern en fest med brasa, alkohol och musik.
Till en början blev jag upprörd och förfärad över vad som strömmade ut ur "boomblastern", men sedan gav jag mig tid för eftertanke.
Till att börja med, jag skrev ned några låtar som de spelade;
Lilli & Sussie (okänd låt)
Dr.Bombay - Taxidriver (eller vad tusan den heter=
Scooter
Aqua
Crazy Frog
Det här är alltså skandalöst dålig musik enligt mig och jag blev så provocerad.
Mina tankar gick i banorna,
-"Vad i helvete är det för fel på bönderna?!"
-"Har de sovit sen 90-talet?"
o.s.v.
Sen slog det mig att min musiksmak är gammal som gatan, mycket äldre än böndernas.
Varför kände jag då att jag var bättre?
Kan det vara så att jag tycker att musik är som ett fint vin som bara blir finare med åren, jag vet inte...
Crazy Horse
Mitt sista inlägg för denna dag blir ganska kort och konsist.
Ni vet Neil Young's kompband "Crazy Horse"?
De var inte bara otroligt duktiga "bakgrundsmusiker" om man får kalla dem för det. Det finns ett gäng otroligt bra skivor med enkom "Crazy Horse" där de verkligen visar vad de kan.
Kolla in plattan som heter "Crazy Horse" från 1971 med Nils Löfgren i bandet.
Jag lovar, ni blir inte besvikna.
G'natt!
Ni vet Neil Young's kompband "Crazy Horse"?
De var inte bara otroligt duktiga "bakgrundsmusiker" om man får kalla dem för det. Det finns ett gäng otroligt bra skivor med enkom "Crazy Horse" där de verkligen visar vad de kan.
Kolla in plattan som heter "Crazy Horse" från 1971 med Nils Löfgren i bandet.
Jag lovar, ni blir inte besvikna.
G'natt!
Originalet till "I Put a Spell On You"
Det finns säkerligen hundratals versioner utav låten.
Creedence Clearwater Revival gjorde kanske den kändaste, tror jag i alla fall.
Hur som haver så var det inte CCR som gjorde den.
Mannen bakom låten är en tokig och rabiat man vid namn "Screamin' Jay Hawkins"
Han var den tidens "skräckrockare" och faktiskt den största inspirationskällan till bl.a. Alice Cooper och Marilyn Manson.
Jag kan tänka mig att Ozzy Osbourne har kikat en hel del på Mr.Hawkins också.
Screamin' Jay Hawkins - I Put a Spell On You
Creedence Clearwater Revival gjorde kanske den kändaste, tror jag i alla fall.
Hur som haver så var det inte CCR som gjorde den.
Mannen bakom låten är en tokig och rabiat man vid namn "Screamin' Jay Hawkins"
Han var den tidens "skräckrockare" och faktiskt den största inspirationskällan till bl.a. Alice Cooper och Marilyn Manson.
Jag kan tänka mig att Ozzy Osbourne har kikat en hel del på Mr.Hawkins också.
Screamin' Jay Hawkins - I Put a Spell On You
Trumset som brinner
Rockstars har alltid haft en benägenhet att försöka vara värst på scenen.
Keith Moon - trummis i "The Who" hade en tendens att vara vildast i det redan bindgalna bandet.
Under en spelning sprutade han på en massa brännbar vätska av något slag på sitt trumset och fyrade på.
Oturligt nog använde han för mycket och hela trumsetet förvandlades till ett brinnande inferno och alla fick fly för sina liv, hehe.
En annan rolig historia är under Marilyn Mansons första år då de hade "Sara Lee Lucas" på trummor.
Mr.Manson var uppenbarligen inte nöjd med hans spelstil och attityd, så han dränkte trummorna i bensin och fyrade på. Sara Lee Lucas tog själv eld och var tvungen att bli släckt av personalen på giget. Efter denna incident slutade han i bandet och jag antar att det var det som var tanken från Mr.Manson också.
Keith Moon - trummis i "The Who" hade en tendens att vara vildast i det redan bindgalna bandet.
Under en spelning sprutade han på en massa brännbar vätska av något slag på sitt trumset och fyrade på.
Oturligt nog använde han för mycket och hela trumsetet förvandlades till ett brinnande inferno och alla fick fly för sina liv, hehe.
En annan rolig historia är under Marilyn Mansons första år då de hade "Sara Lee Lucas" på trummor.
Mr.Manson var uppenbarligen inte nöjd med hans spelstil och attityd, så han dränkte trummorna i bensin och fyrade på. Sara Lee Lucas tog själv eld och var tvungen att bli släckt av personalen på giget. Efter denna incident slutade han i bandet och jag antar att det var det som var tanken från Mr.Manson också.
Midnight Scrapers
Just hemkommen från ett gig på "Digger" i Visby.
Bandet som spelade var "Midnight Scrapers", från sthlm om jag inte har fel.
Jag måste säga att jag blev väldigt glatt överraskad då de lät som en blandning av Faces och Hellacopters (märkligt)
Bra scennärvaro från hela bandet (som för övrigt såg ut som några hämtade från filmen "Rockstar")
Nä, men jag hade förväntat mig lite glam nästan, kanske mer åt "Sweet", men jag blev faktiskt imponerad av detta band.
Om ni får tillfälle att kika in dem så tycker jag att ni ska lämna Tv'n och check 'em out
Stora band som är kassa på att spela
Hehe, det finns faktiskt en ganska stor drös med sådana.
Det största exemplet måste ändå vara "Rolling Stones". Sjukt otajta stundtals och de har kanske världens sämsta trummis. Det spelar dock ingen roll tycker jag, det är lite charmigt och det är ju bra låtar så...
Andra exempel,
"Love" med Arthur Lee i spetsen. Älskar bandet i alla fall
"Green On Red" iofs så är de ganska plojjiga av sig av naturen
"Troggs" vid vissa perioder. mest deras flumlåtar som kanske ändå är meningen att låta skräp
"Metallica" dock inte så charmigt, bara kasst. trummis som kan ett komp och en gitarrist med shredding-komplex
Aja, det finns fler band. Tycker det är lite roligt att man kan lyckas ändå.
Det största exemplet måste ändå vara "Rolling Stones". Sjukt otajta stundtals och de har kanske världens sämsta trummis. Det spelar dock ingen roll tycker jag, det är lite charmigt och det är ju bra låtar så...
Andra exempel,
"Love" med Arthur Lee i spetsen. Älskar bandet i alla fall
"Green On Red" iofs så är de ganska plojjiga av sig av naturen
"Troggs" vid vissa perioder. mest deras flumlåtar som kanske ändå är meningen att låta skräp
"Metallica" dock inte så charmigt, bara kasst. trummis som kan ett komp och en gitarrist med shredding-komplex
Aja, det finns fler band. Tycker det är lite roligt att man kan lyckas ändå.
Sexigaste musiken
Ja, inte musik att ha sex till (även om man kanske kan känna för det också).
Jag har mest varit ute efter låtar med djävligt sexigt groove.
Soul-låtar har jag valt bort direkt då det finns alldeles för många. Jag har mest letat i genres där det inte direkt förväntas att man spottar ur sig sexy-grooves.
Zombies - She's Not There
Zombies - Time Of The Season
Iggy & The Stooges - Penetration
Led Zeppelin - Black Dog
Kom med fler bidrag.
Jag har ett helt gäng till på lager, men det blir så himla många videor att posta.
Jag har mest varit ute efter låtar med djävligt sexigt groove.
Soul-låtar har jag valt bort direkt då det finns alldeles för många. Jag har mest letat i genres där det inte direkt förväntas att man spottar ur sig sexy-grooves.
Zombies - She's Not There
Zombies - Time Of The Season
Iggy & The Stooges - Penetration
Led Zeppelin - Black Dog
Kom med fler bidrag.
Jag har ett helt gäng till på lager, men det blir så himla många videor att posta.
The guy with the most blues in the world!
Hehe, jag fnissar fortfarande åt tanken på denna stackars bluesman ute i träsken i USA någonstans.
Det var på TV de visade dokumentären som handlade om blues eller deltat, något i den stilen i alla fall.
Där på verandan sitter en sargad gammal man med en ostämd och trött gitarr, spelandes med en smörkniv i metall.
Hans historia är blues personifierad.
När han var liten åkte han på polio eller något liknande som gav honom ganska stora men för livet.
Kort därefter sparkar hans fulla far kulorna av honom, haha...hemskt, men ganska komiskt.
Grädden på moset var under en konsert när en publik löpte amok och sprang rätt över honom vilket gjorde honom förlamad från midjan neråt.
Nu hade han knappt några tänder och satt på sin gamla veranda med en smörkniv, still playing the blues.
Fo shizzle alltså!
Ämnet i ära bjuder jag på två tunga blueslåtar
Robert Johnson - Crossroads
Leadbelly - Where Did You Sleep Last Night?
Det var på TV de visade dokumentären som handlade om blues eller deltat, något i den stilen i alla fall.
Där på verandan sitter en sargad gammal man med en ostämd och trött gitarr, spelandes med en smörkniv i metall.
Hans historia är blues personifierad.
När han var liten åkte han på polio eller något liknande som gav honom ganska stora men för livet.
Kort därefter sparkar hans fulla far kulorna av honom, haha...hemskt, men ganska komiskt.
Grädden på moset var under en konsert när en publik löpte amok och sprang rätt över honom vilket gjorde honom förlamad från midjan neråt.
Nu hade han knappt några tänder och satt på sin gamla veranda med en smörkniv, still playing the blues.
Fo shizzle alltså!
Ämnet i ära bjuder jag på två tunga blueslåtar
Robert Johnson - Crossroads
Leadbelly - Where Did You Sleep Last Night?
Bästa champagnemusiken
Haha!
Finns det ens någon sådan?
Jag ställer mig frågan då jag inte ens rör mig i så kallade brats-svängar eller dricker champagne.
Anledningen till att jag ställer denna makabra fråga är att denna kväll hamnade jag på ett ställe som till en början verkade ganska trevligt.
Där vid 23-snåret började jag känna doften av backslick, pastellfärgade pikétröjor och pappas pengar.
Stället har utan min vetskap fyllts av glassiga Stureplanssnubbar. Alla med identiska utseenden och alla med samma dialekt.
Musiken som spelades till en början på baren var mestadels Elvis och andra gobitar.
Jag och min vän njöt naturligtvis till de gamla tonerna. Bratsen däremot såg sjukt missnöjda ut.
Efter en stund kastas det på den värsta låt jag någonsin hört i mitt liv, blip-blop-blip.-blop, umf-umf...typ....
Alla bratsen blev som förbytta, kastade skjortan, köpte champagne, drog fram kuken och satte på varandra i eufori.
Nu vill jag veta, vad är bästa champagnemusiken?
För mig är detta en värld som är totalt okänd för mig, men ganska intressant att betrakta.
Vad driver en människa till att gå från "civiliserad" till cro-magnon på sekunder?
Please help a rusty o'l bluesman
Då Rod Stewart var riktigt bra!
Idag är pudelmannen mest en tråkig gammal gubbe som mest spelar på stödgalor.
Men en gång i tiden var det andra bullar!
Jag hoppas och tror att de flesta känner till hans gamla band "Faces".
Bandet bildades i mars 1969 i London, England och bestod av;
Rod Stewart
Ron Wood
Ian McLagan
Ronnie Lane
Kenny Jones
Musiken de spelade var ösig rock n roll med inslag av blues, men det fanns också en och annan gräddig och söt ballad.
Bandet var ökända för deras extremt vilda nätter och rock n roll-lifestyle. Det gick helt ok för dem, men desto bättre gick det för Rod Stewarts solo-karriär. Rykten säger att resterande bandet tröttnade på hans attityd och till slut splittrades dem. Faces har varit ganska anonyma får man väl nästan säga, men de har tjänat som stor inspiration till bla. diverse punkband.
Faces dog ut i tystnad, men gamle "Roddan" fick en lysande solo-karriär.
The Faces - I'm Losing You
Men en gång i tiden var det andra bullar!
Jag hoppas och tror att de flesta känner till hans gamla band "Faces".
Bandet bildades i mars 1969 i London, England och bestod av;
Rod Stewart
Ron Wood
Ian McLagan
Ronnie Lane
Kenny Jones
Musiken de spelade var ösig rock n roll med inslag av blues, men det fanns också en och annan gräddig och söt ballad.
Bandet var ökända för deras extremt vilda nätter och rock n roll-lifestyle. Det gick helt ok för dem, men desto bättre gick det för Rod Stewarts solo-karriär. Rykten säger att resterande bandet tröttnade på hans attityd och till slut splittrades dem. Faces har varit ganska anonyma får man väl nästan säga, men de har tjänat som stor inspiration till bla. diverse punkband.
Faces dog ut i tystnad, men gamle "Roddan" fick en lysande solo-karriär.
The Faces - I'm Losing You
Goblin - Bästa filmmusiken
Min enskilda åsikt, men jag vet att många håller med mig.
Dario Argentos gamla trotjänare som filmmusik-kompositörer, Goblin ger mig fortfarande rysningar.
Det gamla italienska fusion/rockbandet svänger sina lurviga hårt och är grädden på moset som ska till för att skapa den perfekta Giallo-stämningen. (Giallo=italienska, Who Dunni't-deckare)
Goblins bidrag till musiken i Suspiria och Profondo Rosso (Deep Red) är klockrena och utan dem hade inte filmerna haft den magiska och surrealistiska ton de har.
Är det någon som vet vad som hänt med Goblin på senaste?
Det var längesedan jag hörde något ifrån dem.
Goblin - Profondo Rosso
Dario Argentos gamla trotjänare som filmmusik-kompositörer, Goblin ger mig fortfarande rysningar.
Det gamla italienska fusion/rockbandet svänger sina lurviga hårt och är grädden på moset som ska till för att skapa den perfekta Giallo-stämningen. (Giallo=italienska, Who Dunni't-deckare)
Goblins bidrag till musiken i Suspiria och Profondo Rosso (Deep Red) är klockrena och utan dem hade inte filmerna haft den magiska och surrealistiska ton de har.
Är det någon som vet vad som hänt med Goblin på senaste?
Det var längesedan jag hörde något ifrån dem.
Goblin - Profondo Rosso
