Michmusik

Jag är så fruktansvärt trött! Vill bara sova till nästa liv, men icke...jag ska upp i ottan imorn med.
Har iofs haft ganska så trevligt idag- bortsett ifrån att det regnade och att kameran på axeln vägde stampe.
Jag känner att det enda som skulle kunna pigga upp mig just nu är en madda-fakking fet dänga av George Clinton eller Tower of Power!

Det var längesedan jag lyssnade på funk, men just nu är jag sugen faktiskt- då jag har inte har mycket funk slutar det väl med en chipspåse och en vidrig jävla brittisk film på fyran i stället=(

Ovör änd aut

Wolla habibis!
Jag tänkte dela med mig av ett par tunes som får mig att rysa in i märgen. Eller egentligen så är det kanske inte hela låtarna utan vissa partier oftast då toner.
Nu när jag har lärt mig att ladda upp filer så kan det ju tänkas att det vore enklare än att pumpa ut youtubefilmer, men en del låtar är bättre live.


Deep Purple - Child In Time  Rystid = 2.25-framåt          Fucked by fucking rock motherfucker


Ted Neeley - Gethsemane (Jesus Christ Superstar) - Ascoolt från en gammal gubbe


Joe Cocker - With a Little Help From My Friend - The man still got it


Ok, ni har fattat. Jag går igång på skrikande människor =D

Hej hopp!
Då var det dags för musiktipset ännu en gång. Jag har inte varit så duktig på att uppdatera dem på det senaste, men here goes.

Hansson & Karlsson

Medlemmar
Bosse Hansson - Orgel
Janne "Loffe" Karlsson - Trummor

Hansson & Karlsson var ett utav Sveriges mest framstående band under 60-talet, men kanske inte för den allmäna publiken. Däremot så tjänade duon som en enorm inspirationskälla för många andra musiker.
Bosse Hansson var en mycket märklig man (läs mitt inlägg om honom) och han var en djävul på att spela hammond-orgel. Han spelade precis på det sättet en sådan orgel kräver- han bankade slog och stampade för allt han var värd.
Janne "Buskis-Loffe" Karlsson å andra sidan är trummisen som faktiskt skapade fusion-drumming. Som gammal jazztrummis blandade han sina kunskaper med rock, blues and you name it.

Bosse spelade in "Sagan Om Ringen". En skiva med massor utav oförglömliga låtar. Han spelade också med "Fläsket Brinner", ett riktigt bra svenskt band.
Janne Karlsson var runt och spelade med en massa människor, men den bästa inspelningen enligt mig är "Här Kommer Natten"- med Pugh Rogerfeldt och Jojje Wadenius.

Det mäktigaste i hela denna historien är deras största fans av dem alla- ingen mindre än Jimi Hendrix.
Varje gång Hendrix var i Sverige så spelade han tillsammans med duon. Senare så spelade Hendrix in en cover på Hansson & Karlssons "Tax Free".
Det är den låten jag bjuder på i detta tipset, men köp skivan, den är värd varenda krona!
 Tax Free - Hansson & Karlsson

Nej, jag vet. Jag har inte skrivit något på länge. På dagarna jobbar jag och på kvällarna är jag för trött för att orka skriva om något. Jag tror att jag inte har något att skriva om,  men egentligen är det bara brist på motivation.

I kväll ska jag i alla fall försöka plita ned ännu ett nytt och efterlängtat (hoppas jag) musiktips.

Btw, så har jag lärt mig hur man lägger upp filer på bloggen nu också. Jag kommer ALDRIG lägga upp hela album, jag tycker att man ska köpa skivorna. Använd filerna på samma sätt som jag- som referens och smakprov.

 

Ain't no good life
Not the one that I lead
cause the more I fight the sadness, yeah
It only seems the more that I grieve
Well I look back on the good times
As some lost part of me
I wanna know, tell me why is it so
Well just because I don't pray
Lord, that don't mean I ain't forgiven
Just cause I'm alive
That don't mean I'm makin a livin

I'm gonna get myself together
I'm gonna try a dyin attempt
Talkin about the good times slippin by
Yeah I tell ya
I don't even know where last month went
Well I can't make no money baby
Well cause my moneys already spent
And I know where it went
I said it went on that damn rent
Well I don't mean change, baby
I mean foldin money
Well I wan't lovin, said I don't need a buddy
I don't need nobody, now

Ain't exactly my idea
It's sort of old, borrowed and blue
Just tryin to say
Don't try that straight life buddy
Oh you'll find it kind of hard on you
Women, don't try to cook nothin up, ooh
Brother you know you'll only wind up in your own stew
Just don't let nobody tell you, oh what you oughta do

Steve Gaines (Lynyrd Skynyrd) - Ain't No Good Life


Fly on free bird!

Är det någon som vet om avsnittet där Kenny Bräck träffar Edward King har gått på TV ännu?
Jag måste verkligen se det! Dels för att Skynyrd är ett utav mina absoluta favoritband och dels för att Ed King är upphovsmannen till världens mest igenkända gitarr-riff- i klass med "Smoke On The Water"- jag syftar naturligtvis på "Sweet Home Alabama".

Edward "Ed" King hoppade av Lynyrd Skynyrd då hans hälsa inte längre tillät honom att vara kvar. Han lider fortfarande av hjärtproblem. Stackars Ed fick visserligen vara med från begynnelsen, men han missade dessvärre Skynyrds storhetstid. Kanske var det det bästa å andra sidan med tanke på flygkrashen.  Men vi hoppas i alla fall att gamle Ed får ha hälsan i behåll så länge det bara går.

Skriv som sagt gärna en kommentar om ni vet mer om programmet "Kenny och vänner"

När jag läste filmvetenskap i Växjö för något år sedan så hade jag ett block som handlade om filmmusik.
Föreläsaren var överlag väldigt duktig och hade mycket bra saker att säga, MEN...han påstod att musik i sitt enkla jag inte kan framkalla känslor! (bara i kombination med t.ex. bilder)

Enligt mig är det total BS (nej, inte den sexuella läggningen), musik kan påverka mig otroligt mycket- både positivt och negativt.
Föreläsaren påstod att det var omöjligt för en människa som i t.ex. lyckligt tillstånd sätter på en låt sedan blir olycklig, arg eller sentimental p.g.a. musiken.
Jag behöver inte gå längre än till mig själv för att motbevisa hans dårskap. Varenda gång jag sätter på en skiva startar ett känslohav som ändras i takt med musiken.

Det är ju alltid väldigt personligt hur man påverkas av musik. Jag menar, om man lyssnar på en vacker låt med en tragisk text, så behöver inte detta betyda att man blir ledsen.
Som ett exempel så har jag "Beach Boys - God Only Knows". Den är så vacker och egentligen helt förkrossande om man förstår vad låten egentligen handlar om. Men när jag lyssnar på den så fylls jag av en otrolig lycka och det är en lycka som sitter i och påverkar mitt sett att se på världen. Allting känns lite enklare, problemen är inte lika stora längre and so on.
Det kan också vara tvärtemot. Vi tar vilken sliskig R'nB-ballad som helst som kanske handlar om en fantastisk och lyckosam kärlekshistoria som exempel.
Jag skulle förmodligen kunna bli så otroligt upprörd att jag gick ut och våldtog en katt.

Kontentan = Min föreläsare hade inte alla bestick i lådan. Musik kan framkalla vilka känslor som helst.

PEACE

Nej, kanske inte, men jag refererade till mitt tidigare inlägg här nedanför. Simon undrade vad som var grejen med Håkan Hellström efter att jag sågat Dylan.

Tja, man kan ju inte anklaga Håkan för att vara en lika bra låtskrivare som Bob Dylan, man kan inte heller påstå att det görs covers på hans låtar som är bra. (det är mest Håkan själv som snor låtar från höger till vänster). Han har en outhärdlig röst och spelar sina instrument ok.

Vad är då grejen med Hellström?
Det är inte lätt för mig som inte är förtjust i honom att svara på, men jag ska i alla fall utgå ifrån mina egna erfarenheter.
Jag minns när Håkan Hellström släppte sitt första album. Jag gick faktiskt och köpte det och lyssnade en del på det. Varför? Det var något unikt just då, energi, glöd och glädje i musiken som kom precis i rättan tid och ersatte band som Eifell-65. Han var helt enkelt rätt i tiden. Jag tror fortfarande att det är det som lockar människor till Håkans spelningar, det är glädje i musiken, det kan faktiskt svänga ibland och framförallt, han älskar sina fans (till skillnad från Bob som ser sina fans som hemorojder.)
Men jag vet inte, det är nästan så att jag tycker att han var bättre i Broder Daniel...NOT!

Nu har jag varit snäll under en ganska lång period. Det är m.a.o. dags att röra upp lite i grytan.
Jag vet att många kommer att bli provocerade nu, speciellt en viss skånsk Simon.

Först av allt måste jag säga att jag verkligen respekterar Bob Dylan då han har en utav de största låtskrivarna, men det är är just detta...han är en fantastisk låtskrivare och där slutar historien.
Det är ren och skär fakta hans låtar blir som bäst när någon annan artist spelar in dem. Gamle Bob kan - och har aldrig- kunnat sjunga och trots att han hållit på i femtio år så låter det som om någon plågar ett djur när han tar fram trynorgeln.
Dessutom så verkar det inte som om han ens uppskattar sina fans. Nå, då så, sätt dig hemma och skriv låtar åt musiker som kan spela och sjunga!

Exempel på låtar som det gjorts bättre covers på;

Dylan-låt                                    Cover-artist  
All Along The Watchtower         Jimi Hendrix
Blowin' in The Wind                   Hollies
It Ain't Me Babe                         Johnny Cash & June Carter
Mr. Tambourine Man                 Byrds
Just Like a Woman                     Joe Cocker
The Mighty Quinn                     Manfred Mann

Listan kan göras mycket längre, men jag vill inte dra hans namn mer i smutsen.
Nu tänker vissa; -"Men GNR's version av Knockin' On Heavens Door då!?"
Nej, den låten gör fan Dylan bättre.

Tjing
 

Spasmer, en röst från en annan jord...Joe Cocker i ett nötskal.
Njut av hans version utav "The Box Tops" gamla dänga "The Letter" från 1967 (Kompositör - Wayne C. Thompson)

Joe Cocker - The Letter

Och eftersom jag är så snäll så bjuder på originalet.
Alex Chilton var 15 år när han spelade in denna version

På ett sätt kan man räkna Love till den ultimata Los Angeles-gruppen.
På en och samma gång fångade de stadens kulturella, kreativa och galna atmosfär. Hur som helst som med alla andra L.A-historier så börjar denna någon annan stans.
Så börjar inledningen i konvolutet till albumet Love med just Love.

Arthur Lee föddes i Memphis och började tidigt att intressera sig för musik.
Som 20-åring i mitten av 60-talet bildade han "Love" när han flyttade till L.A.
Jag tänker sluta biografin här innan den knappt börjat därför att den kräver flera sidor.
Vad jag egentligen vill säga är att detta är ett band som inte bör gå någon musikintresserad förbi.
Bandet bestod av; (i original-uppsättning, efter detta följer en lång rad medlemmar)
Arthur Lee
John Echols
Ken Forssi
Bryan McLean
"Snoopy" Alban Pfisterer

Arthur Lee var som låtskrivare extremt begåvad och många artister inspirerades utav honom och "Love".
"Love" spelade in en ösig version av "Hey, Joe" som blev uppmärksammad världen runt.
Bandet var dock i ständig konflikt med varandra och droger ställde till stora problem internt.
Bryan McLean dog 1998 av en hjärtinfarkt och samma år dog Ken Forssi av en hjärntumör.
Under 2006 avled Arthur Lee i sviterna av cancer
Båda hade ständigt problem med droger vilket säkert var en bidragande faktor. Bandet hade redan splittrats för längesedan.


Love - My Little Red Book (cover)

Har ni hört talas om Harry Nilsson? Nej han är inte svensk,  men han har svenskt påbrå. Klart ni vet vem det är, eller?

Året var 1968, John Lennon och Paul McCartney hade åkt till staterna för att promota "The Beatles Apple venture".
De fick frågan; -"Nämn er amerikanska favoritgrupp"
De svarade "Nilsson"
Kort därefter gick Harry Nilsson upp på första plats på topplistorna - på båda sidor av Atlanten.

Nilssons karriär inträffade dock inte över en natt. Innan 1968 arbetade han på "National First Security Bank" i 7 år.
Han började skriva låtar som ett sidoprojekt. Under denna period råkade Little Richard höra Nilssons "Groovy Little Suzie"
När Harry hade sjungit låten inför Little Richard så sa den sistnämnda; -"You've got a good voice for a white man, if you don't mind me saying white"
Det gjorde inte Nilsson och kort därefter spelade han in "Donna" som enligt honom själv sålde i ca fyra exemplar.

Trots den svala framgången började Nilsson göra sig ett namn som låtskrivare.
The Ronettes spelade in hans "Here I Sit", The Super Stocks spelade in "Reading, Ridin' and Racing" för att nämna ett par. Under mitten av 60-talet spelade ett gäng supergrupper in Harry Nilsson låtar ex. Monkees, Blood Sweat and Tears och The Yardbirds.

Man kan nästan tillskriva det första riktiga genombrottet i hans karriär då han fick spela in ledmotivet till filmen "Midnight Cowboy" med Jon Voight och Dustin Hoffman.
Ironiskt nog så var låten "Everybody's Talking 'Bout Me"  en cover på en gammal Fred Neil.
Och även om Harry var en otroligt bra låtskrivare åt andra så blev han själv mest känd genom hans covers. Den allra största var Harrys version av Badfingers tårdrypande ballad Without You. Exakt denna version spelade senare  Mariah Carrey in och det blev en dunderhit!

John Lennon och Harry hittade senare varandra privat också. Många nätter var de ute tillsammans och slogs och söp skallen av sig. De bildade också ploj-gruppen "Nilsson and the pussycats."
 
Nilsson hade en röst som ingen annan under denna tiden och hans övre register kunde krossa glas.
Efter många år av hårt supande dog Nilsson 1994 av en hjärtattack som berodde på det hårda levendet och diabetes.

Harry Nilsson - Everybody's Talkin

Harry Nilsson - Without You