The Ark - Tjuvar?
Nja, jag tror att detta är fullständigt medvetet.
Jag har hört rykten som säger att Flamin' Groovies är stora förebilder till The Ark och i sådana fall kan man se det som ett homage.
Flamin' Groovies - Slow Death
The Ark - Clamour for Glamour
Jag tror att Roy Looney skulle vara ganska nöjd med The Arks version.
Jag gillar inte The Ark, men jag tycker att denna låt är rätt bra faktiskt (men det kanske beror på att jag älskar Flamin' och att detta låter exakt lika).
Modern musik som jag gillar
Den första motfrågan man måste ställa sig är "Vad är modern musik?"
Räknas Rolling Stones eller Lynyrd Skynyrds senaste?
Nåväl, om vi inte räknar med nysläpp från gamla rävar och bara riktar in oss på artister som kom runt 90 och framåt och fortfarande är aktiva, ska jag försöka plita ned några.
Cake
Faktiskt ett utav mina favoritband. Mexikorock (men de kommer från Sacramento, CA)
Grymma texter och underbar tajt musik.
.moe
Helt OK funkrock som lutar lite åt Spin Doctors.
Duffy
Jag äger inte en skiva med henne...ännu.
Blev mäkta imponerad när jag hörde henne första gången. Djävligt retro-souligt, men ändå med en modern ton.
De andra låtarna på skivan luktar inte soul på samma vis, men de håller definitivt.
Jag blir glad när jag finner att nya artister faktiskt kan göra musik på "riktigt" och att man vågar spela det på radion.
P.U.S.A (Presidents of the United States of America)
Pump up the bassitar and gitbass and let us rock!
Gillar dem av samma anledning som jag gillar Cake, men detta lutar mer åt grunge/garagehållet (i alla fall de tidiga plattorna).
Primus
Professor Les Claypool vet hur man smeker en bas. Flummigt, tungt, släpigt och ibland psykadeliskt...hur kan man inte gilla det?
Bra självbiografier
Den ena är Brian Wilson (Beach Boys) "Wouldn't It Be Nice"
Det är en utav de mest gripande självbiografiska böcker jag läst. Man får en en inblick i Brian Wilsons hårda uppväxt styrd utav sin despotiska fader. Brian berättar om sitt ytterst dåliga självförtroende och ständiga kamp mot sitt eget psyke. Också pressen från såväl utomstående och bandmedlemmar bekänns och man förstår att Brian inte hade det lätt som det geniförklarade musikundret han var och är.
Det finaste i boken är gemenskapen mellan Brian och hans terapeut och deras kamp för att få Brian frisk.
Den stora frågan är väl egentligen hur mycket Brian själv skrivit då han sedan långt tillbaka lidit av schizofreni.
Den andra boken är Marilyn Manson "The Long Hard Road Out Of Hell"
Tycka vad man vill om Mr.Manson a.k.a. Brian Warner, men denna bok är verkligen läsvärd för alla som gillar musik.
Manson likväl Brian Wilson bjuder otroligt mycket på sig själv och man får veta allt om Mansons uppväxt i ett ultrakristet hem till övergreppen från hans farfar.
Manson började sin bana som journalist på "The Rolling Stone" och det säger mycket om hans image och musik. Han vet vad som krävdes vid den tidpunkten för att chocka människor och på så sätt skapa sig ett namn.
Vi får också läsa om hans umgänge med porrstjärnor och Anton Zsandor Lavey (The Satanic Bible).
Detta är en bok som är mycket värd att läsas!
Att göra i Visby under sommaren
Nu är jag äntligen hemma igen i Visby på semester under hela sommaren.
Jag ber redan nu om ursäkt för stavfel och inkorrekt svenska då jag är aningens intoxikerad.
Är ni i Visby under sommaren och känner att eran musikådra sliter er i håret och kräver tung och bra livemusik så är Club Digger det enda alternativet för era musiksjälar.
Visst jag är aningens partisk då det är en utav mina närmaste vänner som är med och driver klubben, men det bjuds på riktigt bra livemusik för ett löjligt lågt inträde (40 pix).
Spelningarna sker onsdagar på O'leary's och fredagar på Lillebror (bakom Gutekällaren)
Här har vi uppställningen för Juli månad!
http://a712.ac-images.myspacecdn.com/images01/81/l_11938cfde04ce4731fbb1207f84292e7.jpg
..................................................................
Onsdag 2 Juli (O'LEARYS)
Walk Through Fire (gbg)
www.myspace.com/walkthroughfire420
..................................................................
Fredag 4 Juli (LILLEBROR)
Grand Bazaar (sthlm)
www.myspace.com/grandbazaarsweden
..................................................................
Onsdag 9 Juli (O'LEARYS)
Jonssons Express (vby)
www.myspace.com/jonssonsexpress
..................................................................
Fredag 11 Juli (LILLEBROR)
Val & The Bitches (sthlm)
www.myspace.com/valandthebitches
..................................................................
Onsdag 16 Juli (O'LEARYS)
Urmas Plant (vby)
www.myspace.com/urmasplant
..................................................................
Fredag 18 Juli (LILLEBROR)
Midnight Scraper (sthlm)
www.myspace.com/midnightscraper
..................................................................
Onsdag 23 Juli (O'LEARYS)
Ravens Of Eden (vby)
www.myspace.com/ravensofeden
..................................................................
Fredag 25 Juli (LILLEBROR)
Slave Quarter (vby)
..................................................................
80-talet till fördärvet
Nej, inte vet jag det inte. Visst det kom sjukt mycket bra hip hop under det årtiondet, men annars hade det inte mycket att erbjuda. Bara tragik...
Rolling Stones blev skit. Aerosmith sög.
En massa nya skräpband med Roland-synthar tvingade sig in på marknaden och fick tonåringar att sitta hemma och runka till Lilli & Sussie samt Europe (Ja, de spelar i samma division)
Den största skandalen måste väl ändå tillskrivas Fleetwood Mac och Jefferson Airplane.
De sistnämnda var i alla fall värdiga nog att byta namn till Jefferson Starship och på så sätt bevara de vackra minnena.
Men vad fan var det som hände med Fleetwood??
Jo, Peter Green grävde ned sig i London någonstans och lät naglarna växa. Lindsey Buckingham såg sin chans att stå i rampljuset för en gång skull och Stevie Nicks var bara stenhög.
Okay, jag är lite väl krass, men va fan...Fleetwood var så sjukt grymma musiker.
Jag gillar väl Rumours (som kom -77, men som låter -80 och därför kan tillskrivas det årtiondet), men det är inte Fleetwood Mac och därmed basta!
Jag tycker att vi alla bestämmer oss för att glömma 80-talet och speciellt det tidiga 90-talet och helt enkelt låtsas som om de inte existerar.
(Rap flyttar vi fram så att allt kom på 70-talet )
Låtar för tårar
Efter mycket om och men så har jag lyckats plita ned ett par. Jag lovar att det finns fler än dessa, men detta var vad jag kom på rent spontant.
Terry Jacks - Seasons In The Sun
Lynyrd Skynyrd - Simple Man
Deep Purple - Child In Time
Johnny Cash - When The Man Comes Around
Cake - Never There
Zombies - Leave Me Be
Procol Harum - A Whiter Shade Of Pale
Nu råkade de flesta låtar bli ballader insåg jag, men det behöver verkligen inte vara en ballad för att jag ska röras.
Ett snyggt gitarrsolo, en grym stämma, ett tungt beat eller bara ren och skär nostalgi kan gott och väl räcka.
Kanske fyller på denna lista allt eftersom...
GG Allin
Mannen har en tendens att uppröra starka känslor, men jag förstår inte riktigt varför det är en sådan uppståndelse runt hans namn.
Man känner sig bäst själv, go Allin!
Sen kan man inte annat än att bli imponerad utav en man som blir begraven med 99 sprutor i kroppen och ett fett leende på läpparna. Jag menar "Dedicated to the cause"
Det finns en myt som säger att GG hade planerat att skjuta ihjäl hela sin publik under sin sista spelning. Det blev inte så eftersom han dog innan. Till saken hör att publiken tydligen skulle varit med på hans planer...återigen "Dedicated to the cause"
RIP
Final Countdown - Cover (slakt)
Å andra sidan, de försöker åtminstone, not. barnet som flyr i panik
I can't get your love I cant't get affection
Dessa grabbar vet hur en fuzz ska låta så att det svänger
Hjälp mig att hitta den skyldige!
Jag och Judit var ute och åkte runt lite på staden idag, väl inne i en skoaffär hör jag på radion mycket bekanta toner.
Det var tonerna från Lynyrd Skynyrds, "Sweet Home Alabama", MEN...låten var ganska mycket omgjord och texten var inte densamma, men raderna "Alabama" fanns med. Det var ett fruktansvärt försök till att skapa en sommarhit med igenkännbara gitarriff och textrader. Jag vet inte om man ska kalla det en cover, snarare en kräkfärdig rip-off. Det var det mest fruktansvärda jag någonsin hört och det gör mig extra upprörd att man skändar en klassisk låt från ett utav mina absoluta favoritband genom tiderna.
Jag vet inte vem den skyldige artisten är, men hjälp mig snälla att hitta min public enemy no.1 så att rättvisa kan skipas!
Love gör mig galen
Det är en mycket god vän till mig vid namn Love. Vi båda lyssnar väldigt mycket på musik och båda spelar instrument själva. Jag och Love är otroligt lika i våran musiksmak, men Love är aningens mer konservativ (han lyssnar mest på proggressiv rock).
Alltid under våra musiksamtal så slutar det med att vi båda har lust att bita näsan av varandra i frustration, trots att det i slutändan visar sig att vi tycker exakt lika. Vi kan haka upp oss på vilka strängar som passar bäst till en Fender Strata från 1971 och totalt glömma bort helheten.
Jag älskar Love, men ibland vill jag slå ihjäl honom!
All thanks to Steppenwolf
Jag trodde aldrig att jag skulle behöva tacka dem, men idag fick jag chansen.
Det var som så att jag i morse skulle köra min syster och hennes pojkvän till flyget och dessutom lämna en iPod-sladd till dem. De skulle åka till Frankrike- kärlekens land tillika pojkvännens hemland. Kl.08.30 skulle jag befinna mig utanför på parkeringen för att bli upplockad. Nu är det så att jag har en mobil från 1800-blankt och just denna morgon fick den för sig att inte ringa. Min inbyggda klocka fick mig trots detta att vakna i någorlunda tid, men vid kl. 08.40 hade fortfarande ingen ringt på min mobil. Jag blev lite orolig och ringde upp min syster hemifrån, i andra änden svarar en sönderstressad och halvt irriterad syster som just fått panikringa en Taxi och åkt ut till flyget på så vis.
Ok, nu var de på plats, men jag hade fortfarande inte deras bilnycklar (ska vattna deras blommor ute på landet) och de hade fortfarande inte fått iPod-sladden. not. De flesta människor klarar sig inte utan sin iPod. Men det gör jag då jag fortfarande brukar CD-walkman vilket många stör sig på.
Nu hade jag 20 minuter på mig att cykla ut till flygplatsen. Det tar ca 25 min i vanligt tempo.
Michel kastar på sig kläderna, springer till sin cykel, gör ett graciöst flyghopp upp på stålhästen och beger sig iväg.
Den första biten gick skitbra, jag cyklade för allt jag var värd och jag kände att "Detta kommer inte bli några problem alls".
Sen kom blodsmaken, trycket för bröstet, svetten som började väta igenom mina kläder. Jag kände att detta var ett uppdrag som inte gick att utföra med min kondition (eller snarare brist på).
Då, som en räddande ängel hörde jag i bakhuvudet, intonandes gitarriffet till "Born To Be Wild". Ra-da-da- da -ra-ra-da-da-da-da...när den första basräkan lagt an förvandlades plötsligt låten till ett skenande crescendo och alla mina krafter kom omedelbart tillbaka. Och jag cyklade...Gud ska veta att jag cyklade. Jag lyckades genomföra turen på 15 min! Hör och häpna...15 min!
Jag kom fram genomsvettig, spy- och -svimfärdig, men det hör inte till saken, jag klarade det och allt tack vare Steppenwolf.
Vad är sensmoralen i detta?
Ja, antingen kommer du i tid till avtalad plats eller så har du en djävligt peppande låt i bakhuvudet.
Tack!
Peace
Bosse Hansson
I vilket fall som helst, han spelade ju tillsammans med buskiskungen, tillika en av världens mest framstående fusiontrummis när det begav sig- allas våran egna "Janne "Loffe" Karlsson".
Duon hade tillsammans ett band som hette Hansson & Karlsson (fyndigt).
Ett för övrigt djävulskt bra band som jag spenderat många våta nätter tillsammans med, historier som kanske kommer upp en vacker dag.
Hur som haver, jag hörde en rolig historia en gång. Jag kommer inte ihåg utav vem eller hur jag fick höra den, men höra den fick jag.
Bosse, som hade lite problem med diverse substanser, var smått lynnig och kanske inte alltid var i sitt sinnes fulla bruk hade en spelning med Hansson & Karlsson.
Under ett trumsolo (som ofta varade länge) kände Bosse att han var lite törstig och fick för sig att passa på att gå till baren mitt under Jannes session.
Väl i baren möter han en underskön dam som han genast visar sitt intresse för. De båda turtorduvorna går hem, hand i hand för att uträtta ting som inte bör nämnas. Halvägs hem inser Bosse sitt misstag - "Shit! Jag har ju spelning!"
Han skyndar sig tillbaka och anländer återigen till spelningen (vid denna tidpunkt har han varit borta i över 20 minuter). Tro det eller ej, men fortfarande bankandes bakom sitt trumset sitter en numera högröd Loffe och underhåller publiken.
Bosse glider upp på scenen som ingenting och ger sig in i låten.
Jag vet inte vad historien mest berättar. Att Bosse var en jävel som inte gick att lita på, eller att Janne var en svingrym trummis med en sjujäkla kondis, haha.
Jag önskar så väl att jag fick beskåda detta med egna ögon!
Trummisar som nästan ger en orgasm
Ja, inte för deras sex-appeal då, men för att de vet hur man trakterar ett trumset!
John Bonham - Led Zeppelin
Ian Paice - Deep Purple
Keith Moon - The Who
Vad har dessa tre för gemensamma nämnare?
Alla vet precis hur man misshandlar ett trumset på ett brutalt, men samtidigt kärleksfullt vis.
Jag vet inte riktigt varför jag vill dela med mig av detta, men jag tror det beror på att jag inte alls är en trummänniska i vanliga fall. Det är ytterst få gånger jag sitter och dregglar till detta instrument.
Värt att nämna att jag verkligen går igång på Phil Spectors gamla favorittrumslagare Hal Blaine också =D
Modern musik
Jag menar, jag var ju inte född på tiden då det begav sig, men jag uppskattar endast den musiken. Inte för att jag är sentimental eller så, men dagens musik ger mig ingenting. Jag tycker inte att det finns någon känsla bakom och allt känns ihopslaffsat på några timmar.
Har jag rätt eller är jag bakåtsträvande?
Inte att förväxla med Joey Tempest =D
Välkommen till min nya blogg om musik!
Det finns få saker som kan framkalla så starka känslor i mig som musik. Detta är både på gott och ont!
Jag klarar nästan inte av att diskutera musik i ett sällskap där jag anser mig själv ha en mycket mer delikat musiksmak.
Ja, jag vet...det låter helt sjukt att jag har så höga tankar om mig själv på ämnet och det faktum att jag inte kan acceptera andra människors tycken och smak inom ämnet. Det är därför jag fått för mig att börja skriva, jag tror att det kommer räcka för mig för att få utlopp för tankar o.s.v. som handlar om musik.
Jag ska skriva om artister, tipsa om dem och enstaka låtar samt bjuda in för diskussion (jag tror att jag kommer att lyckas att inte bli provocerad)
So, brothers and sisters, the time has come for each and everoyne of you to decide, wether your are gonna be the problem, or wether you are gonna be the solution...dig it!
